I min roll som Fair Trade volontär besökte jag Nepal Leprosy Trust (NLT) i Kathmandu som är en av IM Fair Trades leverantörer. Vid mitt besök dök en dokumentär upp i mitt huvud som pekar på bristande arbetsförhållanden i den kinesiska leksaksindustrin, ”Tomtens verkstad”. Anledningen till det berodde främst på en koppling till dokumentärens titel men också på en jämförelse med hur arbetsmiljön på NLT såg ut. Arbetsförhållandena för de anställda var betydligt bättre än för de arbetare som avspeglas i dokumentären. På NLT tillverkades inte heller leksaker, vid mitt besök hade NLT:s solbelysta tak förvandlats till just en tomteverkstad. Tomtarna exporteras till Sverige och säljs i IM Fair Trades butiker.
NLT bildades 1972 med syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor som drabbats av lepra, där inkomstgenererande projekt är ett ben i organisationen som ska bidra till förbättringar ekonomiskt och socialt. IM har haft ett långt samarbete med NLT och sålt deras varor. NLT har sin huvuddel av anställda av just rehabiliterade leprapatienter men fokuserar även på andra marginaliserade grupper som exempelvis ekonomiskt utsatta grupper och människor med funktionsnedsättningar.
Jag träffar de fem kvinnorna som tillverkar tomtarna och andra tovade produkter till IM Fair Trades butiker på NLT:s tak där de har sin arbetsplats. De tar en bit ull, blöter den, tar sedan tvål och vatten och gnuggar ullen intensivt med ett tunt tyg ovanpå för att få den kompakt. Denna procedur sker upprepade gånger och efter cirka en halvtimma har det formats en tomte av den tovade ullen. Tomtarna som tillverkas är designade av Karin Kock som är en frilansande svensk designer som arbetat med IM och flera av dess samarbetspartners under cirka tio års tid, bland annat NLT.
Sunita Magar, 37, är en av kvinnorna som tillverkar tomtarna. Hon är änka sedan fyra år tillbaka och är sedan dess ensam vårdnadstagare för sina två barn. Sunita kom i kontakt med NLT genom att en granne tipsade henne att söka sig till dem för arbete. Hon uppfyllde NLT:s kriterier för anställning då hon hade svårigheter ekonomiskt och fick jobb för drygt ett och ett halvt år sedan.
- Jag trivs bra på det här jobbet, det har förbättrat mitt liv i en positiv riktning då jag har fått en högre ekonomisk trygghet, jag har bra jobbarkompisar att arbeta med och har också kunna byta till en bättre skola för mina barn, säger Sunita när jag ber henne förklara om hennes liv ändrats under tiden hon arbetat på NLT.
Sunita kommer från ett avlägset bergsområde i Nepal men flyttade på grund av äktenskapet till den folkfyllda huvudstaden där ett socialt kontaktnät saknades. Sunita är äldst i syskonskaran på fyra barn och togs ut ur skolan tidigt för att arbeta på gården. Hon kan varken skriva eller läsa men lärt sig skriva sitt namn för att kunna skriva under sin lönerapport.
Sunita tjänar vanligtvis omkring 600 svenska kronor i månaden för sitt jobb och får utöver det bidrag till sina barns skolgång, bonus vid högtider och vid låg sjukfrånvaro, medicin och sjukvård betalas av NLT.
- Vi får betalt per ackord och många kan komma tidigare än mig och kan då producera mer. Jag har alltid fått lönen i tid vilket inte varit självklart på andra arbeten, berättar Sunita när vi pratar om hennes lön.
Jag frågar Sunita hur hon ser på sin framtid, är det något hon vill ändra, har hon några drömmar, önskningar gällande privat- eller arbetsliv?
- Jag vill att mina barn får en bra utbildning och att de kan studera så länge de vill, för mig är det försent men nu kan jag ge dem den möjligheten, säger hon leende och påbörjar en ny tomte.
NLT bildades 1972 med syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor som drabbats av lepra, där inkomstgenererande projekt är ett ben i organisationen som ska bidra till förbättringar ekonomiskt och socialt. IM har haft ett långt samarbete med NLT och sålt deras varor. NLT har sin huvuddel av anställda av just rehabiliterade leprapatienter men fokuserar även på andra marginaliserade grupper som exempelvis ekonomiskt utsatta grupper och människor med funktionsnedsättningar.
Jag träffar de fem kvinnorna som tillverkar tomtarna och andra tovade produkter till IM Fair Trades butiker på NLT:s tak där de har sin arbetsplats. De tar en bit ull, blöter den, tar sedan tvål och vatten och gnuggar ullen intensivt med ett tunt tyg ovanpå för att få den kompakt. Denna procedur sker upprepade gånger och efter cirka en halvtimma har det formats en tomte av den tovade ullen. Tomtarna som tillverkas är designade av Karin Kock som är en frilansande svensk designer som arbetat med IM och flera av dess samarbetspartners under cirka tio års tid, bland annat NLT.
Sunita Magar, 37, är en av kvinnorna som tillverkar tomtarna. Hon är änka sedan fyra år tillbaka och är sedan dess ensam vårdnadstagare för sina två barn. Sunita kom i kontakt med NLT genom att en granne tipsade henne att söka sig till dem för arbete. Hon uppfyllde NLT:s kriterier för anställning då hon hade svårigheter ekonomiskt och fick jobb för drygt ett och ett halvt år sedan.
- Jag trivs bra på det här jobbet, det har förbättrat mitt liv i en positiv riktning då jag har fått en högre ekonomisk trygghet, jag har bra jobbarkompisar att arbeta med och har också kunna byta till en bättre skola för mina barn, säger Sunita när jag ber henne förklara om hennes liv ändrats under tiden hon arbetat på NLT.
Sunita kommer från ett avlägset bergsområde i Nepal men flyttade på grund av äktenskapet till den folkfyllda huvudstaden där ett socialt kontaktnät saknades. Sunita är äldst i syskonskaran på fyra barn och togs ut ur skolan tidigt för att arbeta på gården. Hon kan varken skriva eller läsa men lärt sig skriva sitt namn för att kunna skriva under sin lönerapport.
Sunita tjänar vanligtvis omkring 600 svenska kronor i månaden för sitt jobb och får utöver det bidrag till sina barns skolgång, bonus vid högtider och vid låg sjukfrånvaro, medicin och sjukvård betalas av NLT.
- Vi får betalt per ackord och många kan komma tidigare än mig och kan då producera mer. Jag har alltid fått lönen i tid vilket inte varit självklart på andra arbeten, berättar Sunita när vi pratar om hennes lön.
Jag frågar Sunita hur hon ser på sin framtid, är det något hon vill ändra, har hon några drömmar, önskningar gällande privat- eller arbetsliv?
- Jag vill att mina barn får en bra utbildning och att de kan studera så länge de vill, för mig är det försent men nu kan jag ge dem den möjligheten, säger hon leende och påbörjar en ny tomte.
