Hedersgäst eller bihang?

Hej!

Idag har jag, Wanchuk Gyalpo, Dhondup Dolma och inte för att förglömma vår skicklige chaufför, Tamdin Tsering, varit på utflykt. Målet för dagen var tre Tibetanska kolonier.


T.v Längs slingriga leriga vägar tog vi oss till den Tibetanska kolonin Sataun. Mitten: Skylten för kontoret till bosättningen där Yeshi Chodon arbetar och t.h. är chauffören, Tamdin Tsering vid kolonins bergssluttning.

Den första kolonin, Sataun, ligger avlägset i en bergssluttning. Tanken med kolonin var att man skulle starta upp industriarbete i form av kalkstensbrytning. Projektet höll däremot inte så länge och industrin är nu nedlagd för Tibetanernas del, men bedrivs till viss del av Indier intill kolonin.

Vi fick ett varmt välkomnande av Yeshi Chodon som är settlement officer i kolonin, tillsatt av den exiltibetanska regeringen. I kolonin har det placerats närmre 100 stycken mangoträd för ungefär tre år sedan. Tillsammans med Yeshi och en indisk man som tar hand om träden gick vi runt för att se hur de klarat sig. Wangchuk var inte helt nöjda med dem då vissa var uttorkade och många inte hade växt som de skulle gjort, detta är ett ämne som har har stor kunskap om med sin agronom bakgrund.


T.v. Wangchuk inspekterar mangoträd, Mitten Yeshi Chodon settlement officer, T.h. Dondhup tar kort på några av de som får äldrestöd av IM.

Kolonin känns lite öde, det är registrerat att det bor cirka 200 i kolonin men ungefär 100 uppskattas bo där i realiteten. Det finns ingen skola i kolonin och det fanns tidigare ett mattväveri som upprättades 1998 men lades ned bara ett par år efteråt. Fyra av de äldre i kolonin får ekonomiskt stöd av IM, av dessa fanns tre av dem på plats när vi besökte kolonin. Dhondup Dolma, som är ansvarig för IM:s sponsringsprogram, fotade dem för att kunna ha en bild på alla de äldre som IM stödjer.

Tillsammans med Yeshi begav vi oss till nästa koloni, Puruwala. Där serverades en lunch på bosättningens kontor som nyligen byggt ett nytt tak finansierat av IM då det tidigare läckte mycket vid de kraftiga regnen som kommer med jämna mellanrum under monsunperioden. Wangchuk gick iväg med Tsering Wangdu för att titta på hantverkssektionen i kolonin medan jag, Dhondup och Yeshi gick till mangodlingar i kolonin. Även dessa odlingar är finansierade av IM. Mangosäsongen är just över och mangosarna (hur säger man mango i plural?) nedplockade. Dessa odlingar har ett par fler år på nacken än de i Sataun, de är cirka sju till tio år gamla.


Skylt utanför Puruwalas mangoodlingar, mangodlingarna med cirka sju till tio år på nacken och t.h. tillverkning av rökelser.

- Mangoträd ger frukt och därmed avkastning relativt snabbt, inom tre till fyra år bär de frukt, förklarar Wangchuk varför man valt just mangoträd i odlingarna.


Wangchuks vän som jag tyvärr inte har namnet på, jag, Wangchuk, Dhondup.

Från Puruwala bar det av till den slutgiltiga destinationen, bosättningen Paonta. Där träffade vi Karma Dolma, en stark kvinna med bestämda åsikter och vilja. Vi gick runt i kolonin och tittade på tillverkning av äggnudlar och rökelser i olika lokaler. Därefter fikade vi i bosättningens munkkloster tillsammans med en munkarna som är vän med Wangchuk. Vi blev ständigt uppassade av några andra av munkarna, såpass att vi fick börja hålla för muggar och glas för att de inte skulle hälla i mer när vi smuttat på innehållet och druckit otaliga mängder vätska. I klostret fanns även en treårig munk. Han höll stadigt i handen på en av de äldre munkarna, som passade upp den lille efter dennes vilja.



Den lille kommer från nordöstra Indien där en del av munkarna hade besökt. Hans mamma hade det mycket illa ställt och svårt att försörja honom så hon bad munkarna ta sonen med sig. Enligt mitt sällskap är det vanligt att Tibetanska familjer, speciellt i de nordöstra regionerna, som inte har råd att försörja sina barn skickar dem till kloster. Där vet föräldrarna att de får mat, utbildning och uppfostras i den Tibetanska kulturen.

Wangchuk frågade den lille om han längtade hem.
- Nej!, svarade den lille bestämt.
- Trivs du här?, var nästa fråga från Wangchuk.
- Ja!, svarade den lille lika bestämt.

På kvällen åkte vi till den Tibetanska skolan i kolonin där det väntades kulturtävling av årskurs ett till sex. Vi var hedersgäster, även om både jag och Dhondup opponerade oss till det och menade på att det egentligen bara var Wangchuk som hade denna titel, men vi hakade på. När vi kom in applåderas det, hurrades och en soffa mitt i rummet med platsblommor som pynt runt om var avsatt för oss. På grund av vår placering och många ögon på oss ville jag inte kliva upp för att fota, vilket jag kan ångra lite nu, men det kändes helt enkelt inte passande i situationen.


Några av de fåtal bilder av rätt taskig kvalité jag fick med mig från vår hedersplats.

Barnen var väldigt duktiga men på grund av den ringa åldern så skedde en hel del felsteg som mest var roligt, även för deltagarna som skrattade om någon gjorde något misstag. Efter uppträdandena höll Wangchuk ett långt tal om IM:s SPARKE projekt som arbetar mot barnaga.

Vi serverades en sen middag i en av lärarnas villor, i bilen hem somnade både jag och Dhondup stundvis efter en lång dag.

Ankomst till Rajpur från Stockholm via Moskva, New Delhi och Dheradun.

En lång dag som gått otroligt snabbt men samtidigt känts som flera dagar då den kantats av nya platser, människor och ett flertal resor med flyg, bil, auto-riksha och tåg.Flygturen gick via Stockholm med ett ryskt flygbolag via Moskva till New Delhi.

I Moskva tillbringade jag fem timmar med en kinesisk tjej vid namn Lee Young. Jag tycker det är intressant att de kineser jag mött även ett engelskt namn som ska vara lättare (?) att uttala. även om de inte har ett komplicerat namn. Hon hade valt namnet Laura vilket hon gillade då det var mer originellt och kvinnligt än sitt kinesiska namn. Hon pluggade ekonomi i Göteborg och bodde annars i Beijing. Sällskapet gjorde att tiden gick snabbt och vi diskuterade kultur, utveckling, relationer, familjeband, fritid, matvanor och ett flertal andra ämnen.

På flyget till New Delhi pratade jag med en indisk man som bott i Sverige sen 1997 och jobbade som ingenjör. Jag kan inte klaga på komforten, sällskapet eller maten vilket jag fruktat efter skräckhistorier från vänner och bekanta om det aktuella flygbolaget. Vidare träffade jag en svensk-rumänsk kvinna, Magda Junco. Hon läste miljö och utveckling vid Södertörns högskola vilket är ett program som liknar i hög grad överens med vad jag studerat. Magda skulle jobba som volontär på ett stort Ashram men åka först till Dharamsala, Dalai Lamas hem i exilen. Vi stod tillsammans och blickade ut över skaran män på flyglatsen för att finna de som skulle plocka upp oss, för min del Individuell Människohjälps platschef, Wangchuk Gyalpo och för hennes del en man från internetcommunityn couchsurfing.com som hon skulle möta upp.

Det slog mig redan på planet att jag inte hade nummer tillgängligt till Wangchuk om han mot förmodan inte skulle finnas på flygplatsen. Strövande runt då jag inte fann honom direkt. Efter en stund mötte jag en sökande blick

-Lilian?

Och ett stort leende. Oron hann aldrig ens infinna sig.

Åkte taxi till ett hotell i en tibetansk koloni, Maj-nu-ka-tilla, i Delhi. Varken hettan, trafiken eller det liv som försegår längs alla gatorna kändes nytt eller förvånande.

En detalj jag reflekterade över var att bara männen på motorcyklar och mopeder använde hjälm. Frågade Wangchuk om detta och han förklarade att det är lag på att chauffören ska använda hjälm och även passageraren -om denne är en man.

- Kanske är det för att kvinnorna har mer hår som skyddar? skämtar han då han inte kan förklara varför det förhåller sig på det viset.

Buffalor, kor och hundar samsas tillsammans med odlarna och utgör min vy från frukostbordet som skiljer sig markant från den hemma i Sverige. Vilar lite på hotellet medan Wangchuk hälsar på sin kusin och kusinbarn som bor i närheten.

Äter en god lunch på hotellet bestående av tofugryta och ris.

Wangchuk är en varm och engagerad människa med en intressant bakgrund. Han var en av de utvalda tibetaner som efter flykten från Tibet åka till Danmark 1960 genom den danska Tibethjälpen med syftet att ingå i administrationen i den exiltibetanska regeringen. Därifrån delades pojkar och flickor upp, pojkarna fick åka till Norge och flickorna till Sverige. Wangchuk blev kvar i Norge och utbildade sig till agronom med ett extra intresse för matproduktion.

Tillbaka i Indien var det tänkt att han skulle hjälpa till att utveckla jordbruken i de sydindiska tibetkolonierna tillsammans med en vän. Så blev inte fallet, Wangchuk blev istället utplacerad i Nepal där han jobbade med flyktingsarbete bland annat i jordbruksproduktion i 4 år. Wangchuk är en riktig IM veteran och har jobbat med organisationen i 30 år.

- De andra som jag jobbat med har alla pensionerat sig vid det här laget, säger han leende.

Beger oss sedan till tågstationen i en auto-riksha. Människor ligger och sitter överallt på golvytan, vi gör detsamma och slår oss ned på golvet i en vänthall.

Framme i Dheradun efter många timmars tågfärd hämtar två munkar upp oss, varav den ena är Wangchuks kusinbarn och den andre hans vän.

Wangchuk lämnas av vid sitt hem och de kör mig vidare till min temporära nya utgångspunkt och hem de närmsta fyra månaderna, IM:s huvudkontor i Indien, Shanti Niwas.

Blivit visad till ett rum där jag nu ska försöka ge mig själv lite sömn för att kunna möta morgondagen!