- Ny fräsch design men de måste behålla sin egen identitet på produkterna, det ska synas att de är härifrån!

Som jag nämnt tidigare i något blogginlägg har Youdon startat ett samarbete med en indisk designer som ska samarbeta med KKM (leprakolonier), Tibetan Women Center (TWC) och Deykiling Handicraft Center (DHC). Projektet kan kopplas till rättvis handels tredje princip, kapacitetsbyggande, där stöd till produktutveckling är en gren.

Designern, Subhabrata Sadhu, kom idag för att besöka de olika ställena och för att titta på material och diskutera planerna. Vi började med att besöka TWC.

Ngdodup Wasser, manager på TWC, och designern, Subhabrata Sadhu, diskuterar samarbetsplaner.


Youdon Tsering mäter det traditionella Tibetanska förklädet för att räkna ut meterpris, längd och kapacitet per dag. Ngdodup Wasser, Subhabrata Sadhu och Youdon tittar på olika förkläden och andra traditionella Tibetanska textilier.

- Jag fokuserar på två saker vad det gäller TWC, ny fräsch design men de måste behålla sin egen identitet på produkterna, det ska synas att de är härifrån, säger Subhabrata Sadhu.

Den främsta marknaden för TWC är Tibetansk därav är det extra viktigt att bevara den Tibetanska designen på något sätt i alla produkter. TWC har även en mindre del export och Subhabrata Sadhu planerar att deisgna produkter som kan funka på en exportmarknad.

- Det måste vara en kombination av att bevara det som är bra av det som redan finns och föra in nya idéer, en blandning av traditionellt och modernt, säger Subhabrata.


Tashi Dolma, Youdon Tsering, Subhabrata Sadhu och Ngodup Wasser gick runt på TWC för att se vilka produkter, tyger och design som finns i dagsläget och vad det kan användas till.


Syavdelningen på TWC, bestående av fyra sömmerskor och en skräddarmästare.

TWC består av två produktionsavdelningar, en som väver mattor och en skräddaravdelning. Skräddaravdelningen består av fyra sömmerskor, tre väverskor och en skräddarmästare. Det är enbart den avdelningen på TWC som kommer att beröras av designprojektet.

Produkter som Subhabrata planerar åt TWC är väskor, scarfar och accessoarer.

Från jordbruk i Nepal till en vävstol i Indien

Jag och Dolly Devi på KKM:s leprakoloni i Dheradun, Noel Das som syns t.h. tolkade.

Dolly Devi är en av väverskorna på KKM i Dheradun. Hon växte upp på landet i Nepal och familjen försörjde sig som jordbrukare. Hon pratar nepalesiska och hindu och därför översätter en av de andra i kolonin som kan engelska konversationen mellan oss. Dollys familj bestod av hennes föräldrar, två bröder och en syster. Dolly har aldrig gått i någon skola utan jobbade hemma på gården med familjens djur och odling. När Dolly var i 15-årsåldern började hon få problem med sina händer, hon tappade känsel, de svullnade upp och blev stela. Lepra. Dollys pappa skickade henne från Nepal till släktingar i Punjab i Indien. Där fick hon behandling för sjukdomen i ungefär sex månader och sjukdomen kunde hållas i schack. Hennes familj och släktingar arrangerade ett äktenskap med en man som också drabbats av lepra. Han bodde och arbetade på KKM i Dheradun dit också Dolly flyttade för nu nästan 30 år sedan.

- Jag gillade stället på en gång när jag kom, berättar hon.

De första året jobbade Dolly med att tillverka tråd från bomull som sedan väverskorna använde i kolonin. Efter det lärdes hon att väva av de mer erfarna i kolonin och har sedan dess varit väverska. Dolly hade ingen annan yrkeserfarenhet än de sysslor som ingått på familjens gård, men hon lärde sig det nya jobbet allteftersom.

Dolly och hennes man har tre uppvuxna och numera utflyttade barn, KKM har en policy att barnen inte ska bo kvar i kolonin när de växt upp utan i så stor mån som möjligt skaffa sig arbete utanför kolonin. Hon har två döttrar varav en har gift sig och en son som fortsatt att studera efter sina tolv skolår. Dolly kan inte läsa eller säga sin egen ålder och kommer inte ihåg exakt när hon flyttade till KKM men det bör vara nästan 30 år sedan då hennes äldsta dotter är 27 år.

Dolly kliver vanligtvis upp vid 6-tiden för att förbereda frukost bestående av Chai (te) och bröd innan jobbet. Arbetet startar 7.30 eller 8.00 beroende på årstid, mitt på dagen är det en lunchrast på en och en halvtimma och arbetet avslutas mellan 16.30 till 17.30. Det är många äldre i kolonin och tempot liksom arbetstiderna är lite flexibelt beroende på vad de som bor och arbetar i kolonin klarar av.

- Jag trivs här och har allt jag behöver; boende, jobb, fickpengar, mat och barnens utbildning betald, säger Dolly.

Jag frågar henne om det finns några förbättringar hon skulle vilja se i kolonin eller om hon har några andra önskningar i sitt liv.

- Nej, vad skulle det vara? Min vävstol står där den står och jag har allt jag behöver, säger hon skrattande med en viss min av förvirring vad jag menar.

Jag frågar om hon ser sig stanna i kolonin även i framtiden och hon ler och ställer en öppen fråga;
- Var ska jag annars ta vägen?!

Text: Lilian Sahlin Foto: Youdon Tsering Översättning: Noel Das

En ung mans liv i en leprakoloni

Mukesh Lal vid en vävstol i Brahmapuris leprakoloni. Brahamapuri är en av KKM:s fyra leprakolonier som IM har samarbete med.

- Jag jobbade ute på fältet i min hemby där min familj jobbade med jordbruk, min arm började svullna upp. Jag uppsökte läkare men de sa inget om vad det kunde vara för fel, men de misstänkte lepra. Sen började jag få problem med min högra hand och tappa känseln. Jag åkte hit för att få en riktig undersökning och det konstaterades att jag hade lepra, börjar Mukesh Lal berätta om hur han hamnade på Brahmapuris leprakoloni som 16-åring.


Dondhup Dolma som jobbar för IM och Mukesh Lal med sin yngsta dotter. Mukesh visade oss runt i kolonin och presenterade oss för de äldre som får stöd av IM som Dhondup fotade.

Mukesh visade mig och Dondhup Dolma som jobbar på IM:s kontor runt i kolonin, vi tror till en början att han är son eller barnbarn till lepradrabbade i kolonin då det inte syns på honom att han haft lepra. Om man inte tittar noga på den högra hand som han ofta gömmer bakom sin vänstra. Det är bara den som blivit deformerad av lepran. Han har bott i leprakolonin i tio år och kom hit av egen vilja, efter sju års skolgång i hembyn, Theri. Han kände till kolonin då lepra funnits i släkten tidigare. Hans nu bortgångna morfar bott i kolonin en period tidigare, men återvänt till byn, Tehri, när Mukesh flyttade till kolonin. Fördelarna med att bo i leprakolonin är att han får medicin regelbundet och det finns en säkerhet och trygghet i att han vet om han skulle bli sämre så tar de hand om honom och för honom till sjukhus. Även att kolonin är en trygghet genom att kolonin är kombinerat boende, jobb och en gemenskap säger han är viktiga delar till varför han valt att stanna i kolonin.

- Jag mår mycket bättre nu och har också fått tillbaka en del av känseln i min hand, säger han.


Vävhallen på Brahmapuris leprakoloni där bland annat mattor, dukar och väskor vävs.

Mukesh är idag 26 år, gift och har två döttrar varav den äldre i 6-årsåldern går i skolan i Rishikesh cirka fyra kilometer bort. Den andra är bara två år och är hemma under dagarna och kommer då och då till Mukesh under tiden vi pratar och tittar blygt på mig. Hans fru har bott med honom i kolonin de senaste sex åren, hon har inte drabbats av lepra men har en hudsjukdom, leukodermi, som förändrar utseendet genom vita hudfläckar på grund av bortfall av pigment i huden. Hon jobbar som sömmerska i hemmet då 2-åringen är hemma. En annan uppgift hon har är att lägga om sår och ta hand om dem som behöver vård i kolonin.

En vanlig dag kliver Mukesh upp vid sex-tiden och gör läxor med den äldsta dottern innan skolan. Det finns tre skolbarn i kolonin som går i en regeringsfinansierad skola i Rishikesh. Ansvaret delas i kolonin att köra de cirka 30 minuterna det tar till skolan med motorcykel. Avgiften är 10 INR i månaden som betalas av dem själva. Efter barnen kommit till skolan börjar Mukesh att jobba. Han är lite allt-i-allo i kolonin. Han väver, färgar, tvättar bomull och ull och packar de färdiga produkterna och annat som behövs göras i kolonin. Genom att jag spenderade två dagar på Brahmapuris leprakoloni noterar jag att Mukesh verkar vara hjälpsam och ödmjuk och hjälper de som har behov av det i kolonin. Mukesh hade ingen yrkeserfarenhet innan han kom men har lärt sig olika arbetsuppgifter allteftersom.


Mukesh hjälper en av sina äldre arbetskollegor som har problem med sin vävstol.

Mukesh slutar jobba vid 19-tiden säger han, eller senast 19.30, rättar han. Det sex dagar i veckan, med söndag ledigt. Hans fritid går till att städa, ta hand om hemmet, leta och samla ved och självklart att ta hand om de två döttrarna. Han tjänar cirka 700 INR i månaden och hans fru cirka 650 INR. Men då betalas ingen hyra och mat förses till alla i kolonin genom ransonering en gång i månaden. El och vatten finns också tillgängligt som kolonin betalar.

När han får frågan om det är några förbättringar han skulle vilja se i kolonin eller i livet i övrigt ler han, lite liksom ett överrumplat barn som får önska sig vad han vill.

- Vi har alla drömmar men de uppfylls inte, säger han.

Jag insisterar att jag vill veta dessa ändå.

- Jag skulle vilja att mina barn hade en skola närmre då det är svårt att ta sig dit under monsuntiden då vägarna blir mycket dåliga, svarar han efter lite eftertänksamhet.

En annan väsentlig del är avsaknaden av toaletter i kolonin.

- Att det inte finns tillgängliga toaletter för alla är ett stort problem, vi går ut i djungeln, så det skulle också vara bra om det ordnades!


Brobygge över Gangnes (eller Mother Ganga som är betydligt vanligare benämning här) nedanför leprakolonin.

När Brahmapuri byggdes låg det avlägset från annan bebyggelse men under åren har det byggts mer och mer. Bebyggelsen kryper nu närmre och närmre inpå kolonin och just nu byggs en stor väg och en bro över Gangnes nedanför kolonin, och det finns redan sedan tidigare en stor trafikerad väg ovanför kolonin. Detta gör att platser de kan gå till för att uträtta toalettbehov blir mer och mer begränsade. Även om Mukesh trivs i kolonin är det tufft ibland bland annat på grund av den växande andelen äldre i kolonin som leder till ett ökat hjälpbehov. Han skulle därför som en tredje önskan vilja ha en resursperson som tar hand om de äldre. I dagsläget hjälps de yngre och de som är kapabla till med sådant som de behöver hjälp med, exempelvis handla från marknaden och samla in ved men det finns inte alltid den tid som behövs då det finns alltfler äldre i kolonin som behöver alltmer hjälp.

Mukesh har aldrig hört talas om rättvis handel och får betydelsen förklarad för sig. Jag frågar honom om han vet något om konsumenterna för KKM:s produkter.

- Jag tror vi exporterar mest till Tyskland, Italien och Frankrike, säger han med ett leende på läpparna och en viss tveksamhet i rösten.

Fair Trade samarbete med leprakolonier

IM Fair Trade samarbetar med grupper som hjälper människor som annars kan ha en tuffare situation på den ordinarie arbetsmarknaden, bland annat ekonomiskt svaga människor som har drabbats av sjukdom eller har medfödda fysiska funktionshinder. KKM är en av dessa grupper.

Entrén och vävhallen på en av KKM:s leprakolonier, Brahmapuri leprosy rehabilitation center.

KKM är ett registrerat federationssamhälle där människor som drabbats av lepra (även under namnen spetälska och Hansens sjukdom) kan få en trygg tillvaro med ett paket av boende, mat, vård och arbete. KKM startades 1962 av tyskan Agnes Kunze som genom att starta upp en småskalig produktion av vävda hantverk hjälpa de som drabbats av lepra till hjälp till självhjälp. En vävhall med vävstolar, spinnrockar och annan utrustning införskaffades och verksamheten växte genom att det muntliga ordet spreds om kolonin där patienter kunde få hjälp med boende, arbete och vård. Många leprapatienter som fått vård på sjukhus kom ofta från fattiga förhållanden där det inte fanns en möjlighet att försörja sig och där sjukdomen blev ännu en börda för familjen. 1971 startades därför två nya kolonier för att tillgodose det ökade behovet.


Bramapuri leprosy rehabilitation center är en av de fyra kolonierna under KKM, här är några av bostäderna. T.h är Mrs Gaina Devi som hämtar ved från skogen intill centret.

Huvudsyftet med KKM är att förse människor som drabbats av lepra rehabilitering genom utbildning av ett yrke och produktivt arbete. Vävning och arbete med textil valdes för att det ansågs som ett yrke som var fysiskt lämpligt då sjukdomen bland annat kan medföra känsel- och muskelbortfall och deformerade extremiteter. KKM består idag av fyra kolonier med sammanlagt cirka 160 boende.


Några av de äldre boende på Bramapuri leprakoloni som får ekonomiskt stöd av IM. Från vänster: Mrs Pyunli Devi, Mrs Gaina Devi, Mrs Gunda Devi och Mr Hira Singh.

IM:s samarbete med KKM sträcker sig långt tillbaka i tiden och förutom att köpa varor så bidrar IM med ekonomiskt stöd till de äldre i kolonierna och barnens skolgång. I KKM:s kolonier vävs det mattor, dukar, baby bärsjalar, väskor, överkast, kuddfodral och andra produkter relaterat till hemmet i ull och bomull. Tygpåsar och pappersprodukter tillverkas också. KKM färgar bomull och ull själva med färger som är azo-fria. Produkterna säljs till IM i Sverige men också till privatpersoner i som känner till KKM både via export men också på plats. KKM har nästintill ingen lokal marknad förutom de utländska privatpersoner och grupper som kommer till kolonierna.

KKM har en styrelse med ungefär 20 medlemmar som träffas en till två gånger per år. Varje koloni har en vald gruppledare och en chef för produktionen som träffar den övergripande ledningen två gånger per månad för att planera produktionen, ventilera åsikter och lösa eventuella problem.


Matransonering som sker en gång i månaden.

Leprakolonier har inte funnits i Sverige sedan 1947, det vill säga inte under min livstid. För mig som en ung svensk som också arbetat med människor med olika fysiska och psykiska funktionshinder kan jag känna att det känns underligt att sammanföra dessa människor i en koloni, som kan ytterligare öka stigmat och den utanförskap som sjukdomen medför. Människorna som bor i kolonin och har fått sin behandling bär inte ens längre på smittan. Men med det stigmat som sjukdomen för med sig gör att kolonierna har en naturlig plats här för människor som har svårigheter att finna en annan plats i samhället. Numera får leprapatienter gratis medicinering och flera hälsoinstanser har upprättats för att upptäcka sjukdomen i tid vilket gör att behandlingen är mer effektiv och synliga men kan ofta undvikas. Lepra minskar i Indien men den officiella incidensen (andelen ny fall) är fortfarande 0.88 per 10 000 personer (2006, WHO). Behovet av leprakolonierna har minskat i takt med den minskande uppkomsten av nya fall. Förhoppningsvis kan en minskad incidens, en tidig screening och effektiv behandling av sjukdomen medföra att leprakolonierna inte kommer behövas i framtiden.