Avfärd till nästa anhalt efter några dagar på mitt indiska hem

Har bara varit "hemma" på Shanti Niwas sedan sent i söndags där det är fullt stök med lättare renovering i form av målning, lagning av småsaker som gått sönder, tvättning av allt tygmaterial och torkning av detsamma sen monsunperioden nu avtagit något och solen börjat titta fram. Under min tid jag varit på resande fot har åtta andra volontärer anlänt till Indien/Nepal. De spenderade en introduktionsvecka på Shanti Niwas där de besökte ett flertal av IM:s projekt och samarbetsorganisationer för att få en bild av IM:s arbete på plats. De har nu gett sig ut två och två på sina respektive uppdrag vilket är ett avfallshanteringsprojekt (Clean Upper Dharamsala), barnhem/skola i Delhi, en tibetansk skola i Deykiling samt en i Kathmandu. Jag rekommenderar varmt att följa dem på IM:s volontärblogg som återfinns på deras hemsida!

Det jag sysselsatt mig med dessa dagar efter Nepal är att försöka skriva ner intervjuer, producentinformation och andra upplevelser under min Indien/Nepal vistelse, planen är att lägga upp mycket av det materialet här men eftersom el- och internet sällan är tillförlitligt här så får det komma allteftersom.

Idag bär det av igen, denna gång till den heliga och turisttäta staden Varanasi. Det för att fira jubileum av handikapporganisationen Kiran. Nästan hela IM-kontorspersonalen från Shanti Niwas, jag, en volontär från Deykilingskolan samt två genusvetarstudenter från Lunds universitet är sällskapet som åker. Det ska bli spännande att besöka Kiran, speciellt eftersom detta inte är mitt första besök, då jag var där 2002 på ett studiebesök med Ljungskile folkhögskola. Jag kommer ganska väl ihåg det besöket då jag både då som nu arbetat på ett flertal ställen med människor med funktionshinder.

Jag och Youdon har också hunnit besöka några av de mindre producentgrupperna som IM Fair Trade samarbetar med. I nuläget samarbetar Youdon med en indisk designer, Sadhu, som försett Tibetan Women Center (TWC), Deykiling handicraft Center (DHC) och KKM (leprakolonier) med ny design. Dessa grupper jobbar med prover på dessa produkter och vi besökte dem för att se hur arbetet gått.


Jag, He-Kalsang (finns tre Kalsang på Shanti Niwas därav behövs något för att särskilja dem och eftersom He-Kalsang är den enda mannen så får han ofta det smeknamnet) och Youdon på en av KKM:s fyra leprakolonier, Taraparbat.


Tsering Youdon, IM:s rättvis handelskoordinator och ansvarig för sömmerskeavdelningen vid TWC diskuterar hur arbetet gått med den nya designen. Han hade upplevt det som ganska svårt att producera det som efterfrågats och de var ännu inte klara med proverna. Youdon uppmuntrade dem att försöka och göra så enkla varianter som möjligt för att visa vilken kapacitet de har i nuläget och vad designern Sadhu kan utgå från.


Hos KKM var alla proverna klara på den design de fått tilldelat. De verkade också mycket stolta och nöjda över att kunnat tillverka vad som efterfrågats och att det nu är deras egen nya design som ingen annan har.


Hos DHC har man också kunnat slutföra proverna av de produkter som Sadhu gett design på. Jag och Youdon tyckte båda att de lyckats mycket väl med proverna och hoppas på att Sadhu också tycker det när han kommer tillbaka i Oktober.


T.v. Shankar är hantverkaren som fått till uppgift att väva de nya proverna på KKM:s leprakoloni Taraparbat. T.h. Madhav Sing (Assistent), Hukum Sing (chefsansvarig vid Taraparbat) och Shankar (väverska/hantverkare).

- Det var inte alls svårare att göra den design vi blivit tillfrågade att göra, men det är roligt och utvecklande att göra något nytt, sa Shankar vid vårt besök.

- Vi är vana vid att våra kunder frågar oss om speciella färgkombinationer så det är inga problem för oss, konstaterade Hukum.

Jag har under min tid i Indien (och Nepal) förstått hur stor del kapacitetsbyggande i form av produktutveckling betyder för dessa grupper. Många av de grupper som IM Fair Trade samarbetar med har en stor andel anställda som inte kan läsa eller skriva och har en låg utbildningsgrad, om ens någon alls.

Att då bidra med kunskap till dessa människor gör att de växer både som människor då de producerar något som andra uppskattar och bidra till en yrkesskicklighet. Men kapacitetsbyggandet bidrar till en ökad möjlighet till en långsiktighet och hållbarhet hos grupperna/organisationerna vilket bidrar till en tryggad försörjningsmöjlighet för hantverkarna.

Stoltheten svår att inte lägga märke till

Basudev och jag på Nepal Leprosy Trust.

Jag träffade Basudev Dahal i Kathmandu som är månadsanställd hos Nepal Leprosy Trust (NLT). Basudev är 56 år och är en riktig veteran på NLT med sina 33 års erfarenhet i organisationen.
- NLT försåg mig med mitt första jobb och jag kommer troligtvis stanna här tills jag är för gammal för att arbeta mer, säger han.

Basudev bor tillsammans med sin familj i ett hus de själva äger och betalar därmed ingen hyra. Familjen består av Basudev, hans fru, tre söner samt ett barnbarn. Basudev står som enda inkomstkälla i familjen, äldsta sonen i familjen kör taxi ibland men de pengarna säger Basudev inte kommer resten av familjen till gagn på grund av att sonen har en "dålig karaktär", iett begrepp som han förklarar med hög alkoholkonsumtion och en bekantskapskrets med dåligt inflytande.

När Basudev hade vid elva års ålder misstänkt lepra som diagnostiserades vid 13 års ålder. Vid 26 års ålder gifte han sig med sin jämnåriga fru som även hon hade drabbats av lepra. Hon har drabbats betydligt mer men än honom av lepran samt lider av andra hälsoproblem ,vilket gjort att hon enbart arbetar i hemmet sedan femton år tillbaka.

Basudevs föräldrar dog när han var mycket ung, det lämnade han och hans två bröder till att mångt och mycket klara sig själva. Numera är ena brodern bortgången medan den andra jobbar som taxichaufför i en annan stad. När Basudev fick reda på att han hade lepra mådde han mycket dålig, hans bröder reagerade eller sa inget negativt på sjukdomen men han upplevde att stora delar av resten av samhället gjorde det. Många uteslöt honom från olika delar av samhället och försökte isolera honom och hävdade att sjukdomen berodde på att han gjort något dåligt i sitt tidigare liv.

När Basudev startade sin behandling för sjukdomen mötte han Eileen Lodge som är grundare av NLT.
- Hon frågade mig vad jag ville göra efter min behandling, jag svarade att jag ville arbeta och hon erbjöd mig då att gå med i NLT där mitt första jobb blev ljustillverkning. Efter sex månader gick jag över till att arbeta med läderprodukter och har gjort det sedan dess, berättar Basudev.

- Jag har lärt mig så mycket i mitt yrke, hur läder bör förvaras, hur det ska märkas och hur man väljer ut läder av bra kvalité och självfallet att sy läderprodukter, berättar han.


Basudev på sitt arbete.

- I förhållande till min kapacitet och vad jag kan så är det här ett mycket passande arbete för mig, säger Basudev.

Inklusive alla förmåner så får han sammanlagt 8000 nepalesiska rupies i månaden, på det berättar Basudev att det ibland kan vara svårt att försörja familjen men i och med att de äger sitt boende så är det möjligt. Ibland ges även ekonomisk bonus, förra året låg den på drygt en månadslön för Basudev samt att alla på NLT fick 500 NR vid jul. Håller sig de anställda frisk under ett års tid får de betalt för tolv extra dagar.

Jag frågar Basudev om vad han anser om arbetsmiljön på NLT.
- Ventilationen har jag lämnat klagomål på då den behöver förbättras, vi håller ofta på med limmer och liknande och då kan luften bli dålig. I övrigt kan jobbet vara stressigt ibland om man ser till att vi hanterar många olika elverktyg och skarpa instrument för att det inte ska ske någon olycka, så det gäller att vara noga, ingen har skadat sig på jobbet vad jag vet men det skulle kunna hända, svarar han angående stress och arbetsmiljö.

Basudev har en bra insyn i vad rättvis handel handlar om;
- Rättvis handel handlar om en bra arbetsmiljö för oss som producerar produkter, kapacitetsbyggande, utbildning och att ge jobb till utsatta grupper i samhället. Det handlar också om att ha en bra insyn i organisationen man jobbar för och att köpare och säljare känner till varandra. Många i rättvis handel jobbar också med att stärka kvinnors roll i samhället, säger han och det är svårt att inte lägga märke till hans stolthet när jag säger att han kan hel del om rättvis handel.

Informationen har han fått genom ledningen på NLT men han har också genom NLT fått delta i work-shops och konferenser om rättvis handel vilket han tycker varit mycket intressant.

-Vi säljer våra produkter till England, Sverige och Holland bland annat. De köper våra produkter vilket bidrar till att vi har ett arbete och kan försörja oss och i och med det har vi ett ansvar att göra produkter av hög kvalitet och kommunicera med våra kunder. Det ska vara bra kommunikation mellan varandra, vi bidrar med något bra för varandra åt båda håll, menar Badusev.

Nepal Leprosy Trust, Kathmandu

Webbadress: http://www.nepalleprosytrust.org/

Produkter av tovad ull, batik, textil och läder.

Nepal Leprosy Trust (NLT) bildades 1972 och är en icke-statlig organisation som har sin bas i Kathmandu. Organisationens syfte är att förbättra levnadsvillkoren för människor som drabbats av lepra men även andra marginaliserade grupper såsom ekonomiskt utsatta grupper och människor med funktionsnedsättningar. En av NLT:s arbetsområden är inkomstgenererande projekt, bland annat produktion av olika hantverk, som syftar till att bidra till förbättringar ekonomiskt och socialt. Visionen är att de grupper man arbetar med ska kunna leva ett värdigt liv där de uppmärksammas socialt och ekonomiskt.

IM har samarbetat med NLT sedan 1978. IM försåg till en början NLT med finansiell hjälp till en skola som hade utbildning inom mattvävning och svetsning, som numera är den nedlagd. IM har sedan dess fortsatt samarbetet på flera sätt, bland annat genom att köpa NLT:s produkter men också med råd, stöd och designutveckling. Redan för 30 år sen började IM handla varor av NLT, då batikprodukter. De som producerade dessa produkter är fortfarande anställda idag men de flesta har förflyttats till att producera läderprodukter.

NLT erbjuder arbetsträning och arbetstillfällen för de grupper man arbetar med och jobbar aktivt med att skapa en möjlighet till att hantverkarna långsiktigt kunna ha en hållbar ekonomisk och social livssituation. Hantverksprojekten drivs för att skapa försörjning genom arbetstillfällen, stolthet och självständighet till utsatta grupper. Ett 90-tal hantverkare och 13 anställda i administration finns i NLT. Det finns inget barnarbete i produktionen och åldern på de anställda är i dagsläget mellan 25 till 65 år. NLT har satt en pensionsålder på 60 år men vill de fortfarande arbeta efter sin kapacitet kan det finnas möjlighet till det efter önskemål. I samband med anställning finns en strävan efter att erbjuda pension, sjukvård och andra sociala och ekonomiska trygghetsaspekter för att trygga levnadsförhållandena. Överskottet från försäljningen av hantverket går till att finansiera andra sociala projekt inom organisationen, bland annat vård med efterföljande vård för rehabilitering av människor som drabbats av lepra.

NLT som organisation arbetar aktivt för att påverka mot att utrota det stigma som finns i samhället mot de som drabbats av lepra. NLT jobbar också med välgörenhetsaktioner som ligger i linje med deras verksamhet. De skapar projekt för att stödja socialt och ekonomsikt missgynnade grupper och samarbetar med andra liknande organisationer

NLT är aktiva inom rättvis handel och har tagit steget att bli medlem i både det globala nätverket WFTO och det nationella nätverket för rättvis handel, Fair Trade Group Nepal. NLT är en av de mest framträdande organisationerna i Nepal som arbetar med människor som drabbats av lepra och är en stark och erfaren röst i den växande rättvis handelrörelsen i Nepal.

Senaste månaden: Frånvaro från Internet, närvaro i nuet!

Hej!

Jag har inte försvunnit för er som följt min blogg och min resa och märkt att jag varit frånvarande från bloggen under nästan en månads tid. Anledningen går att utläsa i det senaste blogginlägget, jag har under denna månad rest runt till många ställen. Så vad har jag gjort?

Avfallshantering
Besökt fyra stycken Tibetanska bosättningar i södra Indien (Mundgod, Bylakuppe (nya och gamla bosättningen) och Hunsor) där IM är med och driver avfallshanteringsprojekt. Tittade på hämtning av avfall av hushållsavfall, segregering och slutförvaring av hushållsavfall.


Jag på deponin i Mungod där allt som inte återvinns hamnar. Andra bilden sorteras det material som ska återvinnas ut och förs till närmsta stad då det inte finns några sådana faciliteter i de relativt små kolonierna.

Teed
Teed är en organisation i södra Indien som IM samarbetar med. Besökte en kvinnosjälvhjälpsgrupp (Self help group, SHG) och en skola för yngre barn som Teed arbetar med.


IM-gruppen tillsammans med som driver Teed och en grupp skolbarn samt en kvinnosjälvhjälpsgrupp.

Nationella nätverket för rättvis handels årsmöte
Deltagit i Fair Trade Forum Indias årsmöte. Fair Trade Forum India är det nationella nätverket för rättvis handel i Indien. Mötet hölls i Kerala och hade som tema att öka den inhemska marknaden (Building a domestic market) för rättvis handel.


En ny styrelse valdes till Fair Trade Forum India under årsmötet. Kalsang Dolkar, IMEX, produktions och exportansvarige och Tsering Youdon lyssnar tappert under de långa mötesdagarna.

Delhi och inbokning av fler besök
Bodde efter min vistelse i södra Indien en natt hos Alka som tidigare höll i work-shop för några av IM Fair Trades samarbetsorganisationer (Tibetan Women Center, Deykiling Handicraft Center, KKM och IMEX). Bestämde där att jag ska under några dagar besöka Tara som är en rättvis handel organisation som IM handlar med som startades upp av Alkas pappa, det blir i oktober strax innan jag åker tillbaka till Sverige.

Nepal; återseende av en kär vän, vandring och producentbesök!
Åkte till Kathmandu där jag mötte upp min nepalesiske goda vän Suman som jag bodde hos under tiden i Nepal. Besökte två organisationer som IM handlar av i Nepal, Association for Craft producer (ACP) och Nepal Leprosy Trust (NLT). Var även ute och vandrade med Suman och hans släktingar i de nepalesiska bergen i nordöstra Nepal vilket verkligen gav minnen för livet kan jag lova!


Första bilden: Kvinnor på NLT jobbar med filtning, bearbetning av ull genom värme (friktion) och fukt (vatten och tvål). Andra bilden: Kvinnor på ACP målar påskharar som är en order från en amerikansk rättvis handel organisation.


Jag och min vän Suman samt delar av släkten som deltog i den (religiösa) vandringen i de nepalesiska bergen.

/Lilian

Skynda skynda med inlägg innan avfärd till södra Indien!

Hej!

Idag åker jag, Kalsang Dolkar som är produktions och export manager på IMEX och Tsering Youdon till Delhi och för att därifrån åka söderut till de Tibetanska bosättningarna Mundgod och Bylakuppe och Hunsur. Med oss från Delhi kommer också en kvinna som jobbar för den Tibetanska exilregeringen,Tenzin Dickey. Hon jobbar som projektassistent och tar bland annat hand om en del av IM:s projekt.

I bosättningarna har IM främst tre projekt rörande:
1.Utbildning
Där fokus är främst på studievägledning, då det har varit bristande tidigare. Studievägledningen är speciellt inriktat till äldre barn från klass åtta för att de ska få stöd och hjälp att välja rätt utbildning utifrån deras kunskap och kapacitet. Tre gånger per år publiceras och delas det ut en tidning på skolorna som beskriver olika karriärs- och utbildningsmöjligheter. Den finansieras helt av IM. En annan mindre del av utbildningsprojektet är kapacitetsbildning och vidareutbildning för lärare där de erbjuds kurser men också bytesprogram med andra skolor för att de ska kunna lära sig av varandra och kunna ha ett utbyte.

2.Hälsa
Hälsoinformation och utbildning om sådant som anses relevant, exempelvis om HIV/AIDS och vattenburna sjukdomar, som alltid är aktuella ämnen.

3.Avfallshantering
Där man bland annat börjat samla in och segregera avfall och skicka dem till återvinning i så stor mån som möjligt. Plast, papp, metall, glas och gummi återvinns då kvaliteten på materialen tillåter det. Komposterbart material matas till djuren och/eller läggs på en egen kompost.

I Mungod har plastpåsar förbjudits att användas i och med projektet för att minimera den mängd sopor som inte går att återvinna vilket har visat sig vara lyckat. Tygkassar av bomull har delats ut i bosättningarna för att visa på alternativ till plasten. Den största utmaningen projektet har för närvarande är hanteringen av det avfall som inte går att använda. Det finns ingen fungerande förbränningsanläggning och tidigare har avfallet bränts på plats, det ses inte som ett bra alternativ och ett annat alternativ som nyttjats är att lägga avfallet på deponi. Marken i kolonierna är främst ägt av privat personer eller den indiska regeringen och kommunala arbetara och det finns en avsaknad av lämplig mark för att ha deponier på. Det har även förts diskussioner om möjligheten att frakta avfallet till närliggande deponier men detta har inte accepteras av den indiska regeringen som ansett att de tibetanska bosättningarna och deras avfall inte faller under deras ansvar och de måste hitta en egen lösning på problemet. 2011 har projektet fått tilldelat 15 00000 INR av IM-SOIR med huvudsyfte att hitta en lämplig lösning på vad de ska göra med restavfallet som inte kan återvinnas.

I och med att jag läst miljö- och hälsoskydd ansåg både jag och de på IM:s Rajpur kontor att det skulle vara intressant för mig att ta del av avfallshanteringsprojektet. Har mycket mer att skriva om dessa projekt men tyvärr har jag endast ett par minuter på mig att skriva då vi ska åka iväg och internet har inte fungerat på hela dagen. Får ge er den infon en annan dag!

Bosättningarna och deras projekt, främst avfallshanteringsprojektet, blir våran första anhalt. Därefter åker vi vidare till Kerala för att under tre dagar delta i Fair Trade Forum Indias årsmöte.

Hej!

Utbildning om rättvis handel

Hej,
Vill passa på att tipsa om en utbildningshelg som hålls av Individuell Människohjälp, IM, om rättvis handel i Göteborg sista helgen i Oktober.

Från IM:s hemsida:
...............................................................................................................................................

En temahelg för alla medlemmar som är intresserade av rättvis handel och hur IM jobbar med rättvis handel i fält, från pappersfabriker i Indien till kaffeplantage i El Salvador. Föreläsningar, övningar och grupparbeten ger dig möjlighet att fördjupa dina kunskaper om hur rättvis handel fungerar i teori och praktik. Medverkar gör bland annat Erik Törner, kommunikatör på IM, IMs Fair Trade-volontärer och personal från IM Fair Trade.

Plats: Göteborg

Tid: 29 oktober kl 18.30 till 31 oktober kl 15.00

Kursavgift: 500 kronor

Sista anmälningsdag: 8 oktober

För anmälan och mer information kontakta IMs utbildningssamordnare Kristina Hallén Flaa, 0705-42 45 95, utbildningssamordnare@manniskohjalp.se

http://www.manniskohjalp.se/sv/Har-arbetar-IM---IM-i-varlden/IM-i-Sverige/utbildningar/Aktuella-utbildningar-stor-modul-med-ingresser/UTBILDNING-Temahelg-IM-och-rattvis-handel
...............................................................................................................................................
Kanske ses där?

Tibetansk vidskepelse och en öppen gästfrihet

Ngawang, 27, är en av pärlproducenterna vid Tara Beads sedan ett år och två månader tillbaka.

Bakgrund....

Ngawang kom till Indien 2005. Hon kom då från Chamdo i Khamregionen i Tibet där familjen jobbade som jordbrukare. De var sammanlagt nio syskon i familjen där hon var äldsta barnet, glappet mellan varje barn var bara ett år. Det är bara hon som flytt till Indien ur familjen. Numera jobbar familjen i Tibet med att plocka och sälja en svamp som växer från mumifierade kroppar av döda larver (caterpillar fungus) som är väldigt dyrbart och används i traditionell medicin.

Hennes första anhalt från sin hemby var huvudstaden Lhasa. Därifrån tog hon sig tillsammans med 40 andra personer till Indien via bergen i Nepal från Tibet. En släkting till henne som var munk fanns med i sällskapet, det var hans förslag att de skulle ta sig till Indien och därmed skaffa sig ett bättre liv. Den första biten från Lhasa reste de i lastbilar under tre dygn därefter vandrade de över bergen till fots.

Hennes släkting dog under flykten, troligtvis genom en drunkningsolycka men Ngawang beskriver det som att ett ”vattenspöke” (övernaturligt vattenväsen) tog honom, det är vanligt att det finns en tro på övernaturliga ting som för bort människor bland många av tibetanerna jag hitintills träffat på och intervjuat. Hon berättar att han och två andra män gick från gruppen för att ta ett bad i ett närliggande vattendrag till ett rastställe där gruppen stannat för att vila. Bara de andra två kom tillbaka. Vandringen till fots tog en månad och fyra dygn, vid gränsen till Nepal stötte de på nepalesisk polis som tog dem till mottagningscentret för tibetanska flyktingar.

- Det finns ingen frihet i Tibet säger de äldre människorna som levt innan Kina ockuperade landet, många kineser kommer till vår by och tar guld bland annat ,säger de äldre. Dessutom ville jag träffa Dalai Lama, vilket jag fick göra när jag kom hit på en audiens. Det var en märklig känsla, mäktigt, i Tibet har vi bara sett honom på bild, det var verkligen mäktigt att träffa honom i verkligheten, berättar hon när hon får frågan varför hon flydde till Indien.

Tiden i Indien.....

Innan hon började på Tara Beads arbetade hon som städerska och innan dess gick hon i skolan, avsedd för tibetaner mellan 17 till 25 år som tidigare inte gått i skolan.

- Jag var inte duktig i skolan och hade svårt att klara proven och hade dessutom problem med hälsan, då jag hade svårt att anpassa mig i Indien till en början, förklarar Ngawang.

Hon stannade på skolan under sex månader, de elever som hade svårigheter att klara av proven kunde istället gå en yrkesutbildning.

- Jag var ju inte duktig på att studera så jag tänkte om jag kunde lära mig att sy så kunde jag såsmåningom återvända till Tibet och jobba som sömmerska av något slag, säger hon.

Hon skickades då till Manali för att utbilda sig till sömmerska, men har aldrig jobbat med yrket efter sin utbildning. Efter sin sömmerskeutbildning åkte hon tillbaka till Dharamsala där hon träffade på Dawa Tsering, direktör och grundare för Tara Beads och även föreningen för arbetslösa tibetaner i Dharamsala. Hon gick med i föreningen för arbetslösa där hon var medlem två och ett halv år och tog diverse ströjobb. Efter det deltog hon i en grupp ur föreningen som under två månader provjobbade på Tara Beads då de behövde anställa fler. Hon valdes ut för anställning efter ett prov för att ta ut de som var mest skickliga på jobbet efter prövotiden.

Familjesituation....

Ngawang är gift och hennes äktenskap är arrangerat av en av hennes släktingar, hennes egna plan var att lära sig ett yrke och sedan leva ensam men hon godtog äktenskapet till en början för att göra släktingarna till lags, men är nu mycket nöjd att hon gjorde det. Hennes make, Wangchuk, jobbar som kock på Tibetan Medical Institute där han tjänar cirka 3000 INR i månaden. Hon själv tjänar cirka 6000 INR i månaden på sitt arbete. Hon säger att de har ett gemensamt ansvar för pengarna och delar på inkomsterna. De bidrar inte med pengar till någon annan än den egna familjen och de har även startat upp ett eget sparkonto åt sin dotter där de placerar 500 INR i månaden. Ngawang anser att lönen går att leva på och att det går att lita på att den alltid kommer i tid. Hon har lärt sig att skriva under med sitt namn och gör detta på löneattesten varje månad och får ut lönen i kontanter.

I familjen finns en dotter som är två år och som under Ngawangs arbetsdag är på dagis på Jongling skolan som ligger i samma byggnadskomplex som Tara Beads.

- När jag valdes ut för anställning kände jag mig glad då det gav mig en ny yrkesutbildning och en fast inkomst som ger mig trygghet att kunna försörja min dotter. Det känns också tryggt att kunna ha henne på dagis under dagarna och att det är så nära, jag går och lämnar henne när jag börjar och hämtar henne när jag slutat, säger Ngawang.

Om arbetet på Tara Beads....

- Jag känner ett lugn då någon beställer våra produkter då jag vet att vi kan fortsätta med det vi gör. Vad som kan ses som negativt här är väl lukten, många som klagar på det men jag besväras inte av det, jag kände det första gångerna jag var in i arbetshallen men nu känner jag det inte längre. Vi kan använda munskydd mot lukten men ingen av oss gör det. Sen har vi vattenproblem ganska ofta vilket kan vara ett problem på toaletterna men det gäller generellt i hela Dharamsala, säger hon.

- Vi får lunch, te, bonus när vi presterat bra samt att vi får en del av vinsten utdelat till oss som jobbar av Dawa under det tibetanska nyåret, förra året fick jag 4000 INR i bonus. Han gör alltid det bästa han kan för att hjälpa oss, säger hon.

Jag fråga om hon eller någon av hennes arbetskamrater någonsin drabbats av någon skada på jobbet.

- Inget allvarligt har hänt, men det händer att vi får små små skärsår av glaset men oftast behövs det inte ens ett plåster, förklarar hon.

Som skyddsutrustning berättar Ngawang att de använder skyddsglasögon mot lågan de använder för att forma glaset och ett gripverktyg av metall för att hantera glaset då det är varmt. De har även fått information om det skulle börja brinna och att de även ska vara försiktiga så att de inte skär sig på glaset.

Ngawang har aldrig hört talas om rättvis handel.

Ngawang pratar tibetanska men kan varken skriva eller läsa mer än sitt eget namn. Hon förstår hindi men inte tillräckligt för att föra en konversation själv enligt henne själv.

Ngawang vet inget om kunderna till produkterna, mer än att de skickas iväg någonstans. Hon har inte träffat danskan Lise som var initiativtagare till Tara Beads men däremot Bob, den amerikanska glasdesigner som Lise skickade för att lära ut ny design och nya tekniker till hantverkarna.

- Vi lärde oss att göra nya former av glaset, såsom människor och djur av glas, det var roligt! berättar hon.

Tara Beads har en dag i veckan då de anställda får vara kreativa och själv leka fram ny design om de vill, jag frågar vad Ngawang brukar göra då.

- Jag brukar mest göra samma saker, jag har inte så bra fantasi, säger hon skrattande.

- Jag ser arbetet här som en bra möjlighet och det är en bra arbetsmiljö här och om jag hade en arbetslös vän skulle jag absolut rekommendera henne/honom att börja arbeta här. Vi får allt som behövs, säger hon.

Jag och Ngawang på Tara Beads kontor.

Framtidsdrömmar.......

Jag frågar hur hon ser på framtiden och om hon har några framtidsdrömmar.

- Om tre till fyra år vill jag åka tillbaka till Tibet, jag vill åka tillbaka för att träffa mina föräldrar men sen komma tillbaka hit. Det är lite svårt men kan vara möjligt, men inte i nuläget då jag har ett såpass litet barn, jag tror dessutom situationen i Tibet har förbättrats om tre till fyra år, men jag trivs i Indien, även om det inte är vårat land så är vi välkomna, säger hon.

Jämlikhet.......

- Om en kvinna och en man jobbar ska de ha samma lön och behandlas lika. Här behandlas alla lika, alla har lön baserat på hur länge vi jobbat och hur mycket vi producerar och vi har också ett rullande schema där det är två varje vecka som städar toaletterna och fyra stycken som städar de övriga utrymmena, säger Ngawang om vad jämställdhet betyder för henne.

När det kommer till jämställdhet i hemmet säger hon

- Jag har ansvar för att tvätta, ta hand om barnet och han gör tyngre saker.

- Vad menar du med tyngre saker, frågar jag.

- Jomen.... att bära tunga saker och sånt, säger hon skrattande.

Hon anser att kvinnor är betydligt mer lämpliga för att ta hand om barn och ta hand om hemmet så därför har hon huvudansvaret för det.

- Jag kommer också hem tidigare från jobbet än min man så det är lämpligare att jag börjar göra det som behövs hemma, men han lagar mat ganska ofta, inflikar Ngawang.

Gästfrihet......

Jag frågar Ngawang om hennes boende, hon berättar att hennes man fått tag på ett boende i centrala Dharamsala. Boendet ägs av mannens farbror som åkt tillbaka till Tibet. Genom att farbrorn äger huset och gjort det under många många år betalar de ingen hyra vilket annars är det vanligaste i Dharamsala där få äger sina hem. Intervjun avslutas med att Ngawang bjuder hem mig och vill visa sitt hem. Youdon (IM:s rättvis handelskoordinator som översatt mellan oss) och Ngawang för en lång diskussion om mitt besök då Youdon inte kan följa med och har planer för kvällen. ”Problemet” ligger i att Ngawang inte pratar engelska och hennes man kommer hem rätt sent på kvällarna och hon är osäker på hur bra engelska han kan prata. Hon tänker mycket och länge på om hon kan bjuda med någon annan hantverkare eller vän hem för att översätta men kommer inte på någon som kan engelska. Jag bestämmer mig för att acceptera inbjudan ändå och vi bestämmer att vi ska ses när hon slutat för dagen och hämtat sin dotter.

Hon kommer leende uppför backen från sitt jobb med sin dotter på höften och möter upp mig utanför hotellet som jag och Youdon bor på som är på vägen till hennes hem. Hennes dotter tittar storögt på mig hela vägen hem och funderar säkert vem nykomlingen är som pratar på ett märkligt språk. Väl hemma visar det sig att Ngawangs man, Wangchuk, kommit hem tidigt från jobbet för att hon meddelat att de skulle få besök.

De bor längst upp på taket på en byggnad där de har gemensamt med de andra boende i huset en stor takterass där det är upphängt kuddar, täcken och kläder. Det för att det under monsunperioden blir extremt fuktigt och då det är någon timmes uppehåll hängs allt av textilier upp utomhus för att torka upp. För att komma upp till taket där deras hem är så måste vi klättra, inte gå, uppför trappor som man kan tro är byggd för jättar. De har ett litet rum och ett kök, lägenheten är sammanlagt uppskattningsvis på 20 kvadratmeter. I rummet finns två sängar, hyllor på väggarna och lådor under sängarna med kläder. En liten tv är placerad på ett sängbord. Dawa , direktör på Tara Beads, som jag träffat tidigare under dagen berättade när jag skulle hem till Ngawang att hon bodde lite ”lyxigare” än de övriga anställda som oftast bara hade ett rum och inte ägde sina hem.

Det bjuds på te och jag pratar med Wangchuk som är 37 år och också kommit från Tibet för över tio år sen. Han har inte gått i skola och jobbade tidigare som gatuförsäljare där han lärde sig lite engelska men ursäktar sig med att han inte använt den och pratat med någon utlänning på åtminstone två till tre år. Konversationen går inte helt felfritt men vi lyckas ändå förstå varandra relativt väl. Hans syn på Tibet är att de som har utbildning och de äldre är de som främst hävdar att situationen i Tibet inte är bra, de som är ute på landsbygden och är outbildade förstår inte vad som händer, säger han. Han har ingen önskan att, som sin fru, åka tillbaka till Tibet ens för en kort period.

- Jag har inga släktingar kvar och trivs bra som jag har det nu. Jag har ingen utbildning men lyckats få ett jobb som ger mig en inkomst, har boende och min familj här. Det är här jag lever mitt liv nu, säger han.

Efter ett par timmars besök tackar jag för mig och är glad över att jag accepterade den gästfria inbjudan från Ngawang, och lovar att komma tillbaka om jag återvänder till Dharamsala.

Intervju och besök hos Ngawang och hennes familj skedde den 18 augusti 2010 i Dharamsala.

Tyvärr har jag problem att ladda upp bilder men det kommer så snart jag får möjlighet att göra det/Lilian

Tsamcho - Kvalitetsansvarig vid Tara Beads, Dharamsala

2004 gick Tsamcho med i den förening för arbetslösa som Dawa Tsering skapat. Det blev starten till det nya fasta arbetet på Tara Beads som tillverkar glaspärlor och smycken i Dharamsala. Tsamcho är 32 år, gift och har två barn på två och fyra år.

Bakgrund
Tsamcho växte upp i Tibet, Shigatsee, där familjen försörjde sig som jordbrukare, hade djur och odlade tsampa (en av stapelråvarorna i tibetansk matkultur). Tsamcho berättar att familjen hade det mycket fattigt och därför skickades hon iväg av föräldrarna för att jobba hos en annan familj som hushållerska och mattväverska.
- Det var en mycket jobbig tid för mig, det var två andra flickor som jobbade där med och vi behandlades inte bra, de var väldigt krävande, jag fick inget betalt, dåligt med mat och bestraffades på flera olika sätt, ibland fysiskt, berättar Tsamcho.

Efter cirka ett och ett halvt år stod Tsamcho upp för sig och sa vad hon tyckte och miste i och med det sitt arbete. Tsamchos pappa hämtade upp henne och nästa anhalt för henne blev Tibets huvudstad, Lhasa. Där började hon arbeta med att städa gator vilket gav en liten inkomst som hon stoppade undan och sparade det hon kunde av, dels för att skicka hem men också för att starta upp någon annan form av arbete. Hon kunde såsmåningom köpa in och börja sälja kläder och på kvällarna började hon tillverka ullprodukter som hon sedan sålde. Dessa tre jobb kombinerade hon under tre års tid.

Flykten till Indien
En kvinnlig kamrat och Tsamcho började efter fem år i Lhasa att planera en flykt till Indien.
- Vi var 62 människor i gruppen som vi slutligen flydde tillsammans med. Hela gruppen blev gripna av kinesisk polis på vägen. Vi sattes i fängelse och efter en månad flydde jag tillsammans med fyra andra flickor tillbaka till Lhasa, berättar Tsamcho.

Kvinnor och män placerades separat i fängelset och när jag frågar hur Tsamcho ser tillbaka på sin tid i fängelset svarar hon att det var ganska bra i jämförelse med vad de hört andra upplevt, men de blev bestraffade då de ljög om att de inte skulle fly till Indien utan var på en pilgrimsvandring.

- Vi tvingades hålla i tunna metallskålar med skållhett vatten under lång tid, en del blev satta i rum utan ngot som helst ljus och jag hörde även om de som fått elchocker. Vi fick mat varje dag men i små mängder och inte så näringsrik. Vi gömde pengar ihoprullade i klädernas sömmar och använde dem för att betala smugglare för att föra in mer mat åt oss, berättar Tsamcho.

Efter en månad flydde Tsamcho tillsammans med fyra andra kvinnor tillbaka till Lhasa. När de fem kvinnorna flytt ur fängelset hade ingen av dem några pengar kvar men de var ännu fast beslutna att ta sig till Indien ändå. De frågade sig fram efter vägen och tiggde av folk på vägen för att få mat. På vägen över bergen mellan Tibet och Nepal var det mycket snö och kylan var bitande, för att undkomma den brände de kläder och skor som de bar med sig för att få värme för stunden. En av de fem kvinnorna hade glasögon som skydd mot solen men de resterande blev snöblinda under två dygn. De nådde tillslut Nepal efter en hård vandring och togs där hand om av mottagningscentret för Tibetanska flyktingar som skickade dem till Dharamsala via Delhi.

Livet i det nya landet
Vid 26 års åldern satte sig Tsamcho för första gången i skolbänken vid vuxenskolan för tibetaner i Dharamsala, hon stannade i fem år vilket var maxgränsen för hur länge eleverna vid skolan kunde stanna.

- Jag hade lite probem med skolan, jag kunde inte läsa eller skriva alls innan och visste inte ens vilket håll jag skulle hålla boken, ibland i början kunde jag sitta med boken upp och ner, berättar hon skrattande men förklarar att hon med tiden lärde sig att läsa och skriva på tibetanska och lite matte och engelska.

Efter skolan hade hon ingen given plats i samhället gällande vare sig med boende eller försörjningsmöjlighet. Många av de från skolan hade släktingar i Dharamsala eller andra delar i Indien som hjälpte dem att starta upp sina liv i det nya hemlandet men Tsamcho hade ingen sådan hjälp. Hon fick tag på ett rum där hyran var 900 INR i månaden och fick hjälp av vänner från skolan att skaffa bestick, gas och det mest nödvändiga.

Då Tsamcho kom upplevde hon det nya landet som svårt då hon inte kunde hindi, eller skriva eller läsa på något språk. Det fanns begränsat med arbetsmöjligheter och hon var orolig för hur hon skulle betala hyran och försörja sig.

2004 träffade Tsamcho sin man som hon träffade genom vänner. Han var också från Tibet från Amdo regionen. Han var tidigare munk och hade genom det fått utbildning i kloster. Fyra år innan de träffades lämnade han munklivet. Deras kontakt började genom att han lärde henne engelska vilket hon skrattande hävdar att hon glömt allt av nu. Numera jobbar hennes man med att sälja smycken på gatan i Dharamsala vilket ger en oregelbunden lön som stiger under turistsäsongen.
- När det inte är turistsäsong kan han ibland inte tjäna någonting under en dag men i genomsnitt tjänar han runt 2000 INR i månaden, men han har inte så stor variation av produkter, berättar Tsamcho.

Samma år som hon träffade sin man berättade en av hennes vänner berättade om den förening för arbetslösa som Dawa Tsering startat upp. Hon gick med i föreningen och jobbade under ett års tid på diverse ströjobb vilket främst innebar tvätta kläder, städa hus och lite byggnadsjobb. Dawa hittade jobben och det mesta var för huvudtemplet i Dharamsala. Lönen låg runt 100 till 150 INR per dag men de hade inte jobb alla dagar.

- Mr Dawa sa att jag kan ju inte jobba med de här jobben och med den osäkerheten hela livet, när han sedan startade upp Tara Beads fick jag utbildning och valdes därefter ut för att få ett fast jobb, berättar hon.

Tara Beads
2005 var Tsamcho en av de tolv som började arbeta på Tara Beads efter att blivit utvald som en av de 12 bästa av 30 till 40 personer som genomgått en sex månaders lång utbildning i tillverkning av pärlor av glas.

- Jag kände mig mycket lycklig när jag valdes ut för jag var väldigt less på att jobba med hushållssysslor och detta skulle ge mig en fast inkomst. Dessutom har vi ett bra bonussystem här, en bra arbetsmiljö, en bra stämning och vi som arbetar här behandlas väldigt bra och tillfrågas om mycket, säger Tsamcho.

- Efter jag börjat jobba här har jag aldrig känt någon oro för boende, mat eller andra saker jag behöver, andra fördelar är att jag utvecklat mina kunskaper och jag känner mig nöjd när jag går tills sängs att jag vet att det finns ett jobb som väntar på mig. Dawa har gjort så jag har ett boende och en inkomst till min familj och jag måste jobba för att göra bra produkter då jag fått den här möjligheten, berättar hon när jag frågar hur hennes liv förändrats sen hon började jobba på Tara Beads.

- Det som nu ockuperar mina tankar är andra saker om Tara Beads. Jag brukar jobba hårt för att göra produkterna och att de ska bli bra, och bekymrar mig mycket om vi har tillräckligt många köpare, säger hon skrattande.

Ekonomi
Tsamcho har ett extra ansvarsområde att kontrollera kvaliteten på pärlorna dagligen så får hon 2500 INR extra betalt för det varje månad.

- Första managern gav mig extra ansvar när han inte var på arbetet, därefter kom en till manager som inte var så omtyckt och fick mycket klagomål på sig av arbetarna vilket gjorde att jag fick ta mer ansvar, han har nu bytts ut så nu fungerar det bra, säger Tsamcho.

Den sammanlagda månadslönen för henne varierar något beroende på produktion men landar vanligtvis på runt 11 000 INR plus bonus om hon producerat mer än genomsnittet.

Jag frågar hur hon och hennes man ser på att hon tjänar så pass mycket mer än honom.

- Jag känner inget speciellt inför det, och min man gör inte heller det, han säger heller inget om att lönen varierar då hans också gör det. Vi delar på alla pengar vi får in i familjen, säger hon.

Hon får ett litet finansiellt bidrag från två munkar som känner hennes man, en skickar 300 INR i månaden och en har årligen bidragit med runt 2000 INR.

- Lönen är tillräcklig för mat och det mest basala men när det kommer till medicinska saker kan det vara svårt att stå för de kostnaderna själva. Vår äldsta dotter var mycket sjuk, hon kunde inte äta och behövde vård. Dawa gav oss ett lån till att klara alla kostnader, det är en trygghet att veta att han alltid gör det och är frikostig med att inte ta någon ränta och är inte strikt med när det måste vara återbetalt, säger hon.

Arbetsmiljö
Tsamcho säger att arbetsmiljön är bra, de får mat, te, det är en bra stämning, de har toaletter och de kan bestämma själva om de vill lyssna på radio under arbetsdagen. Tsamchos barn går i skolan på dagtid men kommer till arbetet när de slutat för dagen och tas hand om en av hantverkarna från Tara Beads som har ett rullande schema för att ta hand om barnen.

- Vi har också ganska mycket att säga till om angående vårt arbete, Dawa är också aktiv och frågar oss om förslag och vad vi behöver. Är det något som bör förbättras är det ventilationen då det kan bli väldigt armt här inne samt att när vi använder gasen ger det en lukt inne i arbetshallen som jag oroar mig för. Vi har stora fönster som för in ljus men de måste vara stängda på grund av brandrisken om det kommer någon stark vind, säger hon.


Pärlor på lager på Tara Beads.

- Jag kan känna ibland att vi har för mycket på lager, jag vill att vi ska kunna sälja allt vi har, säger Tsamcho om vad som kan förbättras på Tara Beads.

Tsamcho berättar att de fått genomgångar att aldrig kompromissa med kvaliteten och göra arbetet noggrant, av den anledningen ändrades också lönen från att vara produktionsbaserad till att vara ett dagslön för en tid sedan.

Tsamcho ler funderande när jag frågar henne om rättvis handel och kunderna till hennes produkter. Hon vet att det mesta säljs till Danmark men sen att de säljer lite på plats i sin butik men någon kännedom om vad rättvis handel betyder säger hon sig inte ha.

Intervju med Tsamcho ägde rum i Dharamsala den 18 augusti, 2010.
(Har problem med internet och ladda upp bilder så kommer mer när tillfälle ges.....)

Utmaning: Från att skapa jobb till att marknadsföra produkter för att skapa mer jobb

Förening för arbetslösa Tibetaner

- Vi startade inte som en pärlfabrik, från början kan man säga att vi startade ur en organisation som arbetade med nyanlända flyktingar från Tibet för att anpassa dem i sitt nya land och skapa anställning, åt dem, säger Jampa Chodon som sedan två år manager på Tara Beads i Dharamsala.

Tara Beads ursprung härstammar från Jampas man, Dawa Tsering. Han startade en förening för arbetslösa tibetaner.

- Det samlades en stor mängd människor vid första mötet som alla trodde de skulle få ett jobb och en anställning, berättar Jampa.

Föreningen med Dawa i spetsen tog fram diverse jobb åt de då cirka 70 medlemmarna i föreningen. De tog på sig vägbyggen, husbyggen, hushållssysslor och andra jobb de kunde hitta. Anställningsformerna var oftast kortvariga vilket leder till en osäkerhet i inkomst för föreningens medlemmar.

Jampa Chodon, manager på Tara Beads, och Dawa Tsering, grundare och direktör för Tara Beats som även jobbar för den exiltibetanska regeringen. IM har funnits med i andra verksamheter som direktören Dawa och managern Jampa arbetat med, men just Tara Beads har IM Fair Trade än så länge beställt av en gång i augusti 2010.

Danskt initiativ

- När vi höll på med det här projektet (föreningen) fick vi ett erbjudande från ett danskt par, Lise och Peter Aagard, som ville hjälpa till med anställning för tibetaner i exil. De ville bidra med att lära ut ett yrke och färdighet och var beredda att ge ett lån för att starta upp projektet. De ville bidra till en privat firma för att de trodde mer på att det skulle lyckas. Vi hade aldrig hört talas om pärltillverkning av glas innan och hade ingen erfarenhet av det, förslaget blev hängande i luften under ett år innan vi bestämde oss för att acceptera erbjudandet, berättar Jampa.

Under en vecka 2005 kom det danska paret och lärde 30 till 40 personer ur föreningen att göra pärlor, efter den veckan valdes tolv personer som ansågs duktiga till att börja arbeta på pärlfabriken. Danskarna gav ett lån för att starta upp verksamheten som nu är helt återbetalt av Tara Beads. De går nu runt på sin försäljning och tar inte emot några donationer. Den största delen, 80 procent, av försäljningen går till export till Danmark via det danska paret och cirka 20 procent säljs till Federation of Tibetan Cooporation i Delhi och lokalt i Dharamsala där de även har en egen butik.

Tillverkning av glaspärlor, häftigt att se designen ta form efter att varit en enkel glasstav.

De anställda

Det finns idag 16 hantverkare som tillverkar pärlor och glasfigurer på enheten och åtta andra anställda som rengör pärlor, gör smycken och städar. Av hantverkarna är det två män och resterande kvinnor och av de åtta som har andra sysslor så är det två män och sex kvinnor. Alla anställda är tibetaner, många av dem från Tibet och åldersspannen på de anställda är mellan 20 till 40 år. Ingen av de anställda har något fysiskt handikapp.

Behövs det nyanställas väljs det ut människor ur de arbetslösas förening som tränas upp och de som klarar yrket väl får stanna, annars får de vara kvar i föreningen för att finna bättre passande arbete. De anställda jobbar alla heltid, sex dagar i veckan året om och börjar klockan nio på morgonen och slutar vid fem, sex tiden på eftermiddagen. De har två raster för te och en lunchpaus under dagen. Såväl te som lunch förses till arbetarna av Tara Beads. De är lediga alla tibetanska högtider och söndagar.

Halsband och pärlor från Tara Beads.

Produkterna

Hantverkarna gör glaspärlorna, sedan rengörs de av andra anställda och en del pärlor görs till smycken men huvuddelen säljs idag som de är. Tre personer är involverade i att göra ett smycke. Tiden det tar att göra en glaspärla variera på grund av hur skicklig hantverkaren är men också designen, generellt tar det cirka 10 till 15 minuter och det kan tillverkas ungefär fem halsband från grunden per dag.

Glaset som används är främst italienskt för exporten men de använder även indiskt glas för den lokala marknaden samt för att experimentera fram nya produkter och färgkombinationer. Annat material som används till smyckena är bomullstråd, vit metall, och silver som används i små mängder.

Rättvis handel

- Huvudsyftet med rättvis handel är att det ska gynna arbetarna, producenterna men också att kunderna ska få bra produkter men också att det ska vara få mellanhänder som gör att pengarna lättare hamnar på rätt ställe. Så har jag förstått det genom information som jag främst fått via internet, är det rätt?, säger Jampa leende när hon får frågan vad rättvis handel innebär.

Hantverkarna vid Tara Beats har än så länge fått lite information om rättvis handel via managern men ingen djupgående information men hon är mycket positiv till mer information och utbildning.

Utbildning och kapacitetsbyggande

Yrket lärs upp på plats och designen är utvecklad av danskan Lise. Som julgåva av Lise fick organisationen ett år besök av en amerikansk glasdesigner som visade hur de kunde göra andra former, figurer och använda färger. Kvalitétskontroll görs dagligen av en av de anställda som har den delen som sitt ansvarsområde och har extra betalt på grund av det.

- Vi håller oss en hel del till tibetansk design men vi har också en halv till en hel dag i veckan då hantverkarna själva får experimentera och hitta på ny design. Det för att de ska få leka med sin fantasi och vara kreativa, säger managern.

Tidigare har det getts språkkurser till de anställda i såväl tibetanska som engelska innan arbetet, som en frivillig förmån.

- Det finns ett behov av det då många aldrig gått i skolan eller gått i skolan under en väldigt kort tid, säger Jampa.

Jampa har själv lett språkkurserna eller med hjälp av frivilliga volontärer men problem uppkom med volontärer då språkkursen skulle äga rum tidigt på morgonen innan de började arbeta och ännu var fräscha, men volontärerna ville oftast komma efter att arbetarna slutat för dagen och ville hem. Av den anledningen är det nu ett litet uppehåll i språkundervisningen men det kommer troligtvis tas upp igen.

Barn

De allra flesta av hantverkarna har barn. Tara Beads har en månads mammaledighet som är betald med samma lön de har när de arbetar, det finns inget motsvarande för pappor. Förut hade de en anställd som tog hand om hantverkarnas barn men nu finns inget behov av det då de har såpass stora barn så de går i skolan eller är på det närliggande dagiset som är för barn från nio månader. När barnen slutar skolan på eftermiddagen har hantverkarna ett rullande schema vem som ska ta hand om dem. Skolavgifterna ligger runt 400 INR per månad och betalas a hantverkarna själva.

Inflytande

Möten sker när det finns behov för det men vanligtvis en gång i månaden. Det som brukar diskuteras är vad som behöver förbättras i organisationen och från hantverkarnas sida handlar det mesta om pengar och lönefrågor. Dawa och Jampa ger ett starkt intryck av att lyssna till de anställda och anpassa förmånerna efter hur de anställda önskar ta emot dem. Även om Dawa anser att det ibland är bättre att exempelvis ge förmåner på andra sätt än kontanter föredrar hantverkarna ofta det vilket de tar hänsyn till.

Miljö

Vatten i tillverkningsprocessen används endast till rengöring och då används oftast regnvatten om det finns tillgängligt, inga kemikalier används. Avfall på arbetsplatsen är främst glas, små bitar är svårt att kontrollera men större bitar samlas in och sparas. I framtiden hoppas man på att kunna införskaffa en nedsmältningsugn för glaset och återvinna det vilket skulle leda till mindre miljöpåverkan och vara ekonomiskt lönsamt. Att glaset köps in från Italien kan ses som en betydande miljöpåverkan men det görs på grund av kvalitetsskäl då det indiska glaset inte alls har samma kvalitet enligt managern.

Arbetsmiljö

Arbetsmiljörisker är dels en risk för brand men även för ögonskador på grund av användningen av gas och lågan som krävs för att forma glaset till pärlor. Skyddsglasögon, brandsläckare, brandvarnare och information till de anställda har satts in som skyddsåtgärder för detta. En av de åtgärder för förbättringar som har högsta prioritet är att bygga en skorsten för att föra ut rök och lukt då den fläkt de har för ändamålet nu inte är hel tillfredsställande. De har två toaletter till de anställda och öppna ljusa lokaler, som dock har en ganska stark lukt på grund av avsaknaden av fungerande skorsten eller utsug för rök och lukt.

´

Löner

Lönerna baserades förr på hur mycket hantverkarna producerade men ändrades av kvalitetsskäl, då kvalité tar betydligt mer tid än kvantitet. Lönen sätts beroende på hur länge de arbetat och om de har några extra ansvarsområde, den varierar från cirka 170 INR till 220 INR per dag, de som kan producera mer än genomsnittet under ordinarie arbetstid får 3 INR extra per tillverkad pärla. Månadslönen är för de flesta 6000 till 7000 INR.

50 INR extra ges i månaden till arbetarna för medicin och hälsa, direktören och managern ville istället att dessa pengar skulle gå in på ett konto som en medicinsk försäkring men efter att frågat hantverkarna själva bestämde hantverkarna att de hellre ville ha pengarna i handen. Skulle någon arbetare bli allvarligt sjuk så betalas som minst 50 procent av dennes kostnader, men det beror lite på situation. Än så länge har detta hänt en gång då Tara Beads betalade operation och sjukhuskostnader.

De allra flesta hantverkare bor i hyrda hus i Dharamsala, utöver lönen och det medicinska extrabidraget får de anställda bidrag till hyran. 750 INR till de som arbetat mindre än fem år vid Tara Beads och 1000 INR för dem som arbetat mer än fem år.

- De anställda skriver alltid under sina lönerapporter, vi fick börja lära de anställda att skriva sitt namn då många av dem inte är läs- och skrivkunniga, förklarar Jampa.

En bonus på 2500 INR ges på det tibetanska nyåret till alla anställda.

Jämställdhet

Enligt managern är det inga skillnader lönemässigt mellan kvinnor och män, men rent generellt har kvinnor högre lön på grund av att de arbetat längre, kan producera mer och har extra ansvarsområden. Exempelvis har hantverkaren som är ansvarig för kvalitetskontroll får 2500 INR extra i månaden. Dock måste det kommenteras att det är fler kvinnor än män som arbetar och därför går det inte heller att jämföra lönerna rakt av på det sättet mellan könen.

Utmaningar

Vad det gäller att klara sig i konkurrensen med andra liknande verksamheter går det bra i och med det nära samarbetet med danskarna, men lokalt finns det desto mer konkurrens. Exempelvis hade Tara Beads tidigare en manager som fått mycket kunskap genom organisationen, som efter några år slutade och startade upp en liknande verksamhet i samarbete med en amerikan i närområdet.

-I början flyttade många av hantverkare dit och de betalade högre löner men det har ändrats nu och de är mycket striktare med tider, har mindre förmåner och kräver en hög produktion, några av dem har nu kommit tillbaka till oss, berättar Jampa.

En utmaning som Jampa ser är framförallt marknadsföring och hur ska de nå ut till en större kundkrets. För det behövs goda kontakter och datorkunskaper vilket hon känner att hon själv skulle kunna vara bättre på. Genom en bättre marknadsföring skulle Tara Beads kunna anställa fler och därmed säkra anställning och trygghet för fler tibetaner i exil.