Bakgrund....
Ngawang kom till Indien 2005. Hon kom då från Chamdo i Khamregionen i Tibet där familjen jobbade som jordbrukare. De var sammanlagt nio syskon i familjen där hon var äldsta barnet, glappet mellan varje barn var bara ett år. Det är bara hon som flytt till Indien ur familjen. Numera jobbar familjen i Tibet med att plocka och sälja en svamp som växer från mumifierade kroppar av döda larver (caterpillar fungus) som är väldigt dyrbart och används i traditionell medicin.
Hennes första anhalt från sin hemby var huvudstaden Lhasa. Därifrån tog hon sig tillsammans med 40 andra personer till Indien via bergen i Nepal från Tibet. En släkting till henne som var munk fanns med i sällskapet, det var hans förslag att de skulle ta sig till Indien och därmed skaffa sig ett bättre liv. Den första biten från Lhasa reste de i lastbilar under tre dygn därefter vandrade de över bergen till fots.
Hennes släkting dog under flykten, troligtvis genom en drunkningsolycka men Ngawang beskriver det som att ett ”vattenspöke” (övernaturligt vattenväsen) tog honom, det är vanligt att det finns en tro på övernaturliga ting som för bort människor bland många av tibetanerna jag hitintills träffat på och intervjuat. Hon berättar att han och två andra män gick från gruppen för att ta ett bad i ett närliggande vattendrag till ett rastställe där gruppen stannat för att vila. Bara de andra två kom tillbaka. Vandringen till fots tog en månad och fyra dygn, vid gränsen till Nepal stötte de på nepalesisk polis som tog dem till mottagningscentret för tibetanska flyktingar.
- Det finns ingen frihet i Tibet säger de äldre människorna som levt innan Kina ockuperade landet, många kineser kommer till vår by och tar guld bland annat ,säger de äldre. Dessutom ville jag träffa Dalai Lama, vilket jag fick göra när jag kom hit på en audiens. Det var en märklig känsla, mäktigt, i Tibet har vi bara sett honom på bild, det var verkligen mäktigt att träffa honom i verkligheten, berättar hon när hon får frågan varför hon flydde till Indien.
Tiden i Indien.....
Innan hon började på Tara Beads arbetade hon som städerska och innan dess gick hon i skolan, avsedd för tibetaner mellan 17 till 25 år som tidigare inte gått i skolan.
- Jag var inte duktig i skolan och hade svårt att klara proven och hade dessutom problem med hälsan, då jag hade svårt att anpassa mig i Indien till en början, förklarar Ngawang.
Hon stannade på skolan under sex månader, de elever som hade svårigheter att klara av proven kunde istället gå en yrkesutbildning.
- Jag var ju inte duktig på att studera så jag tänkte om jag kunde lära mig att sy så kunde jag såsmåningom återvända till Tibet och jobba som sömmerska av något slag, säger hon.
Hon skickades då till Manali för att utbilda sig till sömmerska, men har aldrig jobbat med yrket efter sin utbildning. Efter sin sömmerskeutbildning åkte hon tillbaka till Dharamsala där hon träffade på Dawa Tsering, direktör och grundare för Tara Beads och även föreningen för arbetslösa tibetaner i Dharamsala. Hon gick med i föreningen för arbetslösa där hon var medlem två och ett halv år och tog diverse ströjobb. Efter det deltog hon i en grupp ur föreningen som under två månader provjobbade på Tara Beads då de behövde anställa fler. Hon valdes ut för anställning efter ett prov för att ta ut de som var mest skickliga på jobbet efter prövotiden.
Familjesituation....
Ngawang är gift och hennes äktenskap är arrangerat av en av hennes släktingar, hennes egna plan var att lära sig ett yrke och sedan leva ensam men hon godtog äktenskapet till en början för att göra släktingarna till lags, men är nu mycket nöjd att hon gjorde det. Hennes make, Wangchuk, jobbar som kock på Tibetan Medical Institute där han tjänar cirka 3000 INR i månaden. Hon själv tjänar cirka 6000 INR i månaden på sitt arbete. Hon säger att de har ett gemensamt ansvar för pengarna och delar på inkomsterna. De bidrar inte med pengar till någon annan än den egna familjen och de har även startat upp ett eget sparkonto åt sin dotter där de placerar 500 INR i månaden. Ngawang anser att lönen går att leva på och att det går att lita på att den alltid kommer i tid. Hon har lärt sig att skriva under med sitt namn och gör detta på löneattesten varje månad och får ut lönen i kontanter.
I familjen finns en dotter som är två år och som under Ngawangs arbetsdag är på dagis på Jongling skolan som ligger i samma byggnadskomplex som Tara Beads.
- När jag valdes ut för anställning kände jag mig glad då det gav mig en ny yrkesutbildning och en fast inkomst som ger mig trygghet att kunna försörja min dotter. Det känns också tryggt att kunna ha henne på dagis under dagarna och att det är så nära, jag går och lämnar henne när jag börjar och hämtar henne när jag slutat, säger Ngawang.
Om arbetet på Tara Beads....
- Jag känner ett lugn då någon beställer våra produkter då jag vet att vi kan fortsätta med det vi gör. Vad som kan ses som negativt här är väl lukten, många som klagar på det men jag besväras inte av det, jag kände det första gångerna jag var in i arbetshallen men nu känner jag det inte längre. Vi kan använda munskydd mot lukten men ingen av oss gör det. Sen har vi vattenproblem ganska ofta vilket kan vara ett problem på toaletterna men det gäller generellt i hela Dharamsala, säger hon.
- Vi får lunch, te, bonus när vi presterat bra samt att vi får en del av vinsten utdelat till oss som jobbar av Dawa under det tibetanska nyåret, förra året fick jag 4000 INR i bonus. Han gör alltid det bästa han kan för att hjälpa oss, säger hon.
Jag fråga om hon eller någon av hennes arbetskamrater någonsin drabbats av någon skada på jobbet.
- Inget allvarligt har hänt, men det händer att vi får små små skärsår av glaset men oftast behövs det inte ens ett plåster, förklarar hon.
Som skyddsutrustning berättar Ngawang att de använder skyddsglasögon mot lågan de använder för att forma glaset och ett gripverktyg av metall för att hantera glaset då det är varmt. De har även fått information om det skulle börja brinna och att de även ska vara försiktiga så att de inte skär sig på glaset.
Ngawang har aldrig hört talas om rättvis handel.
Ngawang pratar tibetanska men kan varken skriva eller läsa mer än sitt eget namn. Hon förstår hindi men inte tillräckligt för att föra en konversation själv enligt henne själv.
Ngawang vet inget om kunderna till produkterna, mer än att de skickas iväg någonstans. Hon har inte träffat danskan Lise som var initiativtagare till Tara Beads men däremot Bob, den amerikanska glasdesigner som Lise skickade för att lära ut ny design och nya tekniker till hantverkarna.
- Vi lärde oss att göra nya former av glaset, såsom människor och djur av glas, det var roligt! berättar hon.
Tara Beads har en dag i veckan då de anställda får vara kreativa och själv leka fram ny design om de vill, jag frågar vad Ngawang brukar göra då.
- Jag brukar mest göra samma saker, jag har inte så bra fantasi, säger hon skrattande.
- Jag ser arbetet här som en bra möjlighet och det är en bra arbetsmiljö här och om jag hade en arbetslös vän skulle jag absolut rekommendera henne/honom att börja arbeta här. Vi får allt som behövs, säger hon.
Jag och Ngawang på Tara Beads kontor.
Framtidsdrömmar.......
Jag frågar hur hon ser på framtiden och om hon har några framtidsdrömmar.
Jämlikhet.......
- Om en kvinna och en man jobbar ska de ha samma lön och behandlas lika. Här behandlas alla lika, alla har lön baserat på hur länge vi jobbat och hur mycket vi producerar och vi har också ett rullande schema där det är två varje vecka som städar toaletterna och fyra stycken som städar de övriga utrymmena, säger Ngawang om vad jämställdhet betyder för henne.
När det kommer till jämställdhet i hemmet säger hon
- Jag har ansvar för att tvätta, ta hand om barnet och han gör tyngre saker.
- Vad menar du med tyngre saker, frågar jag.
- Jomen.... att bära tunga saker och sånt, säger hon skrattande.
Hon anser att kvinnor är betydligt mer lämpliga för att ta hand om barn och ta hand om hemmet så därför har hon huvudansvaret för det.
- Jag kommer också hem tidigare från jobbet än min man så det är lämpligare att jag börjar göra det som behövs hemma, men han lagar mat ganska ofta, inflikar Ngawang.
Gästfrihet......
Jag frågar Ngawang om hennes boende, hon berättar att hennes man fått tag på ett boende i centrala Dharamsala. Boendet ägs av mannens farbror som åkt tillbaka till Tibet. Genom att farbrorn äger huset och gjort det under många många år betalar de ingen hyra vilket annars är det vanligaste i Dharamsala där få äger sina hem. Intervjun avslutas med att Ngawang bjuder hem mig och vill visa sitt hem. Youdon (IM:s rättvis handelskoordinator som översatt mellan oss) och Ngawang för en lång diskussion om mitt besök då Youdon inte kan följa med och har planer för kvällen. ”Problemet” ligger i att Ngawang inte pratar engelska och hennes man kommer hem rätt sent på kvällarna och hon är osäker på hur bra engelska han kan prata. Hon tänker mycket och länge på om hon kan bjuda med någon annan hantverkare eller vän hem för att översätta men kommer inte på någon som kan engelska. Jag bestämmer mig för att acceptera inbjudan ändå och vi bestämmer att vi ska ses när hon slutat för dagen och hämtat sin dotter.
Hon kommer leende uppför backen från sitt jobb med sin dotter på höften och möter upp mig utanför hotellet som jag och Youdon bor på som är på vägen till hennes hem. Hennes dotter tittar storögt på mig hela vägen hem och funderar säkert vem nykomlingen är som pratar på ett märkligt språk. Väl hemma visar det sig att Ngawangs man, Wangchuk, kommit hem tidigt från jobbet för att hon meddelat att de skulle få besök.
De bor längst upp på taket på en byggnad där de har gemensamt med de andra boende i huset en stor takterass där det är upphängt kuddar, täcken och kläder. Det för att det under monsunperioden blir extremt fuktigt och då det är någon timmes uppehåll hängs allt av textilier upp utomhus för att torka upp. För att komma upp till taket där deras hem är så måste vi klättra, inte gå, uppför trappor som man kan tro är byggd för jättar. De har ett litet rum och ett kök, lägenheten är sammanlagt uppskattningsvis på 20 kvadratmeter. I rummet finns två sängar, hyllor på väggarna och lådor under sängarna med kläder. En liten tv är placerad på ett sängbord. Dawa , direktör på Tara Beads, som jag träffat tidigare under dagen berättade när jag skulle hem till Ngawang att hon bodde lite ”lyxigare” än de övriga anställda som oftast bara hade ett rum och inte ägde sina hem.
Det bjuds på te och jag pratar med Wangchuk som är 37 år och också kommit från Tibet för över tio år sen. Han har inte gått i skola och jobbade tidigare som gatuförsäljare där han lärde sig lite engelska men ursäktar sig med att han inte använt den och pratat med någon utlänning på åtminstone två till tre år. Konversationen går inte helt felfritt men vi lyckas ändå förstå varandra relativt väl. Hans syn på Tibet är att de som har utbildning och de äldre är de som främst hävdar att situationen i Tibet inte är bra, de som är ute på landsbygden och är outbildade förstår inte vad som händer, säger han. Han har ingen önskan att, som sin fru, åka tillbaka till Tibet ens för en kort period.
- Jag har inga släktingar kvar och trivs bra som jag har det nu. Jag har ingen utbildning men lyckats få ett jobb som ger mig en inkomst, har boende och min familj här. Det är här jag lever mitt liv nu, säger han.
Efter ett par timmars besök tackar jag för mig och är glad över att jag accepterade den gästfria inbjudan från Ngawang, och lovar att komma tillbaka om jag återvänder till Dharamsala.
Intervju och besök hos Ngawang och hennes familj skedde den 18 augusti 2010 i Dharamsala.
Tyvärr har jag problem att ladda upp bilder men det kommer så snart jag får möjlighet att göra det/Lilian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar