Skynda skynda med inlägg innan avfärd till södra Indien!

Hej!

Idag åker jag, Kalsang Dolkar som är produktions och export manager på IMEX och Tsering Youdon till Delhi och för att därifrån åka söderut till de Tibetanska bosättningarna Mundgod och Bylakuppe och Hunsur. Med oss från Delhi kommer också en kvinna som jobbar för den Tibetanska exilregeringen,Tenzin Dickey. Hon jobbar som projektassistent och tar bland annat hand om en del av IM:s projekt.

I bosättningarna har IM främst tre projekt rörande:
1.Utbildning
Där fokus är främst på studievägledning, då det har varit bristande tidigare. Studievägledningen är speciellt inriktat till äldre barn från klass åtta för att de ska få stöd och hjälp att välja rätt utbildning utifrån deras kunskap och kapacitet. Tre gånger per år publiceras och delas det ut en tidning på skolorna som beskriver olika karriärs- och utbildningsmöjligheter. Den finansieras helt av IM. En annan mindre del av utbildningsprojektet är kapacitetsbildning och vidareutbildning för lärare där de erbjuds kurser men också bytesprogram med andra skolor för att de ska kunna lära sig av varandra och kunna ha ett utbyte.

2.Hälsa
Hälsoinformation och utbildning om sådant som anses relevant, exempelvis om HIV/AIDS och vattenburna sjukdomar, som alltid är aktuella ämnen.

3.Avfallshantering
Där man bland annat börjat samla in och segregera avfall och skicka dem till återvinning i så stor mån som möjligt. Plast, papp, metall, glas och gummi återvinns då kvaliteten på materialen tillåter det. Komposterbart material matas till djuren och/eller läggs på en egen kompost.

I Mungod har plastpåsar förbjudits att användas i och med projektet för att minimera den mängd sopor som inte går att återvinna vilket har visat sig vara lyckat. Tygkassar av bomull har delats ut i bosättningarna för att visa på alternativ till plasten. Den största utmaningen projektet har för närvarande är hanteringen av det avfall som inte går att använda. Det finns ingen fungerande förbränningsanläggning och tidigare har avfallet bränts på plats, det ses inte som ett bra alternativ och ett annat alternativ som nyttjats är att lägga avfallet på deponi. Marken i kolonierna är främst ägt av privat personer eller den indiska regeringen och kommunala arbetara och det finns en avsaknad av lämplig mark för att ha deponier på. Det har även förts diskussioner om möjligheten att frakta avfallet till närliggande deponier men detta har inte accepteras av den indiska regeringen som ansett att de tibetanska bosättningarna och deras avfall inte faller under deras ansvar och de måste hitta en egen lösning på problemet. 2011 har projektet fått tilldelat 15 00000 INR av IM-SOIR med huvudsyfte att hitta en lämplig lösning på vad de ska göra med restavfallet som inte kan återvinnas.

I och med att jag läst miljö- och hälsoskydd ansåg både jag och de på IM:s Rajpur kontor att det skulle vara intressant för mig att ta del av avfallshanteringsprojektet. Har mycket mer att skriva om dessa projekt men tyvärr har jag endast ett par minuter på mig att skriva då vi ska åka iväg och internet har inte fungerat på hela dagen. Får ge er den infon en annan dag!

Bosättningarna och deras projekt, främst avfallshanteringsprojektet, blir våran första anhalt. Därefter åker vi vidare till Kerala för att under tre dagar delta i Fair Trade Forum Indias årsmöte.

Hej!

Utbildning om rättvis handel

Hej,
Vill passa på att tipsa om en utbildningshelg som hålls av Individuell Människohjälp, IM, om rättvis handel i Göteborg sista helgen i Oktober.

Från IM:s hemsida:
...............................................................................................................................................

En temahelg för alla medlemmar som är intresserade av rättvis handel och hur IM jobbar med rättvis handel i fält, från pappersfabriker i Indien till kaffeplantage i El Salvador. Föreläsningar, övningar och grupparbeten ger dig möjlighet att fördjupa dina kunskaper om hur rättvis handel fungerar i teori och praktik. Medverkar gör bland annat Erik Törner, kommunikatör på IM, IMs Fair Trade-volontärer och personal från IM Fair Trade.

Plats: Göteborg

Tid: 29 oktober kl 18.30 till 31 oktober kl 15.00

Kursavgift: 500 kronor

Sista anmälningsdag: 8 oktober

För anmälan och mer information kontakta IMs utbildningssamordnare Kristina Hallén Flaa, 0705-42 45 95, utbildningssamordnare@manniskohjalp.se

http://www.manniskohjalp.se/sv/Har-arbetar-IM---IM-i-varlden/IM-i-Sverige/utbildningar/Aktuella-utbildningar-stor-modul-med-ingresser/UTBILDNING-Temahelg-IM-och-rattvis-handel
...............................................................................................................................................
Kanske ses där?

Tibetansk vidskepelse och en öppen gästfrihet

Ngawang, 27, är en av pärlproducenterna vid Tara Beads sedan ett år och två månader tillbaka.

Bakgrund....

Ngawang kom till Indien 2005. Hon kom då från Chamdo i Khamregionen i Tibet där familjen jobbade som jordbrukare. De var sammanlagt nio syskon i familjen där hon var äldsta barnet, glappet mellan varje barn var bara ett år. Det är bara hon som flytt till Indien ur familjen. Numera jobbar familjen i Tibet med att plocka och sälja en svamp som växer från mumifierade kroppar av döda larver (caterpillar fungus) som är väldigt dyrbart och används i traditionell medicin.

Hennes första anhalt från sin hemby var huvudstaden Lhasa. Därifrån tog hon sig tillsammans med 40 andra personer till Indien via bergen i Nepal från Tibet. En släkting till henne som var munk fanns med i sällskapet, det var hans förslag att de skulle ta sig till Indien och därmed skaffa sig ett bättre liv. Den första biten från Lhasa reste de i lastbilar under tre dygn därefter vandrade de över bergen till fots.

Hennes släkting dog under flykten, troligtvis genom en drunkningsolycka men Ngawang beskriver det som att ett ”vattenspöke” (övernaturligt vattenväsen) tog honom, det är vanligt att det finns en tro på övernaturliga ting som för bort människor bland många av tibetanerna jag hitintills träffat på och intervjuat. Hon berättar att han och två andra män gick från gruppen för att ta ett bad i ett närliggande vattendrag till ett rastställe där gruppen stannat för att vila. Bara de andra två kom tillbaka. Vandringen till fots tog en månad och fyra dygn, vid gränsen till Nepal stötte de på nepalesisk polis som tog dem till mottagningscentret för tibetanska flyktingar.

- Det finns ingen frihet i Tibet säger de äldre människorna som levt innan Kina ockuperade landet, många kineser kommer till vår by och tar guld bland annat ,säger de äldre. Dessutom ville jag träffa Dalai Lama, vilket jag fick göra när jag kom hit på en audiens. Det var en märklig känsla, mäktigt, i Tibet har vi bara sett honom på bild, det var verkligen mäktigt att träffa honom i verkligheten, berättar hon när hon får frågan varför hon flydde till Indien.

Tiden i Indien.....

Innan hon började på Tara Beads arbetade hon som städerska och innan dess gick hon i skolan, avsedd för tibetaner mellan 17 till 25 år som tidigare inte gått i skolan.

- Jag var inte duktig i skolan och hade svårt att klara proven och hade dessutom problem med hälsan, då jag hade svårt att anpassa mig i Indien till en början, förklarar Ngawang.

Hon stannade på skolan under sex månader, de elever som hade svårigheter att klara av proven kunde istället gå en yrkesutbildning.

- Jag var ju inte duktig på att studera så jag tänkte om jag kunde lära mig att sy så kunde jag såsmåningom återvända till Tibet och jobba som sömmerska av något slag, säger hon.

Hon skickades då till Manali för att utbilda sig till sömmerska, men har aldrig jobbat med yrket efter sin utbildning. Efter sin sömmerskeutbildning åkte hon tillbaka till Dharamsala där hon träffade på Dawa Tsering, direktör och grundare för Tara Beads och även föreningen för arbetslösa tibetaner i Dharamsala. Hon gick med i föreningen för arbetslösa där hon var medlem två och ett halv år och tog diverse ströjobb. Efter det deltog hon i en grupp ur föreningen som under två månader provjobbade på Tara Beads då de behövde anställa fler. Hon valdes ut för anställning efter ett prov för att ta ut de som var mest skickliga på jobbet efter prövotiden.

Familjesituation....

Ngawang är gift och hennes äktenskap är arrangerat av en av hennes släktingar, hennes egna plan var att lära sig ett yrke och sedan leva ensam men hon godtog äktenskapet till en början för att göra släktingarna till lags, men är nu mycket nöjd att hon gjorde det. Hennes make, Wangchuk, jobbar som kock på Tibetan Medical Institute där han tjänar cirka 3000 INR i månaden. Hon själv tjänar cirka 6000 INR i månaden på sitt arbete. Hon säger att de har ett gemensamt ansvar för pengarna och delar på inkomsterna. De bidrar inte med pengar till någon annan än den egna familjen och de har även startat upp ett eget sparkonto åt sin dotter där de placerar 500 INR i månaden. Ngawang anser att lönen går att leva på och att det går att lita på att den alltid kommer i tid. Hon har lärt sig att skriva under med sitt namn och gör detta på löneattesten varje månad och får ut lönen i kontanter.

I familjen finns en dotter som är två år och som under Ngawangs arbetsdag är på dagis på Jongling skolan som ligger i samma byggnadskomplex som Tara Beads.

- När jag valdes ut för anställning kände jag mig glad då det gav mig en ny yrkesutbildning och en fast inkomst som ger mig trygghet att kunna försörja min dotter. Det känns också tryggt att kunna ha henne på dagis under dagarna och att det är så nära, jag går och lämnar henne när jag börjar och hämtar henne när jag slutat, säger Ngawang.

Om arbetet på Tara Beads....

- Jag känner ett lugn då någon beställer våra produkter då jag vet att vi kan fortsätta med det vi gör. Vad som kan ses som negativt här är väl lukten, många som klagar på det men jag besväras inte av det, jag kände det första gångerna jag var in i arbetshallen men nu känner jag det inte längre. Vi kan använda munskydd mot lukten men ingen av oss gör det. Sen har vi vattenproblem ganska ofta vilket kan vara ett problem på toaletterna men det gäller generellt i hela Dharamsala, säger hon.

- Vi får lunch, te, bonus när vi presterat bra samt att vi får en del av vinsten utdelat till oss som jobbar av Dawa under det tibetanska nyåret, förra året fick jag 4000 INR i bonus. Han gör alltid det bästa han kan för att hjälpa oss, säger hon.

Jag fråga om hon eller någon av hennes arbetskamrater någonsin drabbats av någon skada på jobbet.

- Inget allvarligt har hänt, men det händer att vi får små små skärsår av glaset men oftast behövs det inte ens ett plåster, förklarar hon.

Som skyddsutrustning berättar Ngawang att de använder skyddsglasögon mot lågan de använder för att forma glaset och ett gripverktyg av metall för att hantera glaset då det är varmt. De har även fått information om det skulle börja brinna och att de även ska vara försiktiga så att de inte skär sig på glaset.

Ngawang har aldrig hört talas om rättvis handel.

Ngawang pratar tibetanska men kan varken skriva eller läsa mer än sitt eget namn. Hon förstår hindi men inte tillräckligt för att föra en konversation själv enligt henne själv.

Ngawang vet inget om kunderna till produkterna, mer än att de skickas iväg någonstans. Hon har inte träffat danskan Lise som var initiativtagare till Tara Beads men däremot Bob, den amerikanska glasdesigner som Lise skickade för att lära ut ny design och nya tekniker till hantverkarna.

- Vi lärde oss att göra nya former av glaset, såsom människor och djur av glas, det var roligt! berättar hon.

Tara Beads har en dag i veckan då de anställda får vara kreativa och själv leka fram ny design om de vill, jag frågar vad Ngawang brukar göra då.

- Jag brukar mest göra samma saker, jag har inte så bra fantasi, säger hon skrattande.

- Jag ser arbetet här som en bra möjlighet och det är en bra arbetsmiljö här och om jag hade en arbetslös vän skulle jag absolut rekommendera henne/honom att börja arbeta här. Vi får allt som behövs, säger hon.

Jag och Ngawang på Tara Beads kontor.

Framtidsdrömmar.......

Jag frågar hur hon ser på framtiden och om hon har några framtidsdrömmar.

- Om tre till fyra år vill jag åka tillbaka till Tibet, jag vill åka tillbaka för att träffa mina föräldrar men sen komma tillbaka hit. Det är lite svårt men kan vara möjligt, men inte i nuläget då jag har ett såpass litet barn, jag tror dessutom situationen i Tibet har förbättrats om tre till fyra år, men jag trivs i Indien, även om det inte är vårat land så är vi välkomna, säger hon.

Jämlikhet.......

- Om en kvinna och en man jobbar ska de ha samma lön och behandlas lika. Här behandlas alla lika, alla har lön baserat på hur länge vi jobbat och hur mycket vi producerar och vi har också ett rullande schema där det är två varje vecka som städar toaletterna och fyra stycken som städar de övriga utrymmena, säger Ngawang om vad jämställdhet betyder för henne.

När det kommer till jämställdhet i hemmet säger hon

- Jag har ansvar för att tvätta, ta hand om barnet och han gör tyngre saker.

- Vad menar du med tyngre saker, frågar jag.

- Jomen.... att bära tunga saker och sånt, säger hon skrattande.

Hon anser att kvinnor är betydligt mer lämpliga för att ta hand om barn och ta hand om hemmet så därför har hon huvudansvaret för det.

- Jag kommer också hem tidigare från jobbet än min man så det är lämpligare att jag börjar göra det som behövs hemma, men han lagar mat ganska ofta, inflikar Ngawang.

Gästfrihet......

Jag frågar Ngawang om hennes boende, hon berättar att hennes man fått tag på ett boende i centrala Dharamsala. Boendet ägs av mannens farbror som åkt tillbaka till Tibet. Genom att farbrorn äger huset och gjort det under många många år betalar de ingen hyra vilket annars är det vanligaste i Dharamsala där få äger sina hem. Intervjun avslutas med att Ngawang bjuder hem mig och vill visa sitt hem. Youdon (IM:s rättvis handelskoordinator som översatt mellan oss) och Ngawang för en lång diskussion om mitt besök då Youdon inte kan följa med och har planer för kvällen. ”Problemet” ligger i att Ngawang inte pratar engelska och hennes man kommer hem rätt sent på kvällarna och hon är osäker på hur bra engelska han kan prata. Hon tänker mycket och länge på om hon kan bjuda med någon annan hantverkare eller vän hem för att översätta men kommer inte på någon som kan engelska. Jag bestämmer mig för att acceptera inbjudan ändå och vi bestämmer att vi ska ses när hon slutat för dagen och hämtat sin dotter.

Hon kommer leende uppför backen från sitt jobb med sin dotter på höften och möter upp mig utanför hotellet som jag och Youdon bor på som är på vägen till hennes hem. Hennes dotter tittar storögt på mig hela vägen hem och funderar säkert vem nykomlingen är som pratar på ett märkligt språk. Väl hemma visar det sig att Ngawangs man, Wangchuk, kommit hem tidigt från jobbet för att hon meddelat att de skulle få besök.

De bor längst upp på taket på en byggnad där de har gemensamt med de andra boende i huset en stor takterass där det är upphängt kuddar, täcken och kläder. Det för att det under monsunperioden blir extremt fuktigt och då det är någon timmes uppehåll hängs allt av textilier upp utomhus för att torka upp. För att komma upp till taket där deras hem är så måste vi klättra, inte gå, uppför trappor som man kan tro är byggd för jättar. De har ett litet rum och ett kök, lägenheten är sammanlagt uppskattningsvis på 20 kvadratmeter. I rummet finns två sängar, hyllor på väggarna och lådor under sängarna med kläder. En liten tv är placerad på ett sängbord. Dawa , direktör på Tara Beads, som jag träffat tidigare under dagen berättade när jag skulle hem till Ngawang att hon bodde lite ”lyxigare” än de övriga anställda som oftast bara hade ett rum och inte ägde sina hem.

Det bjuds på te och jag pratar med Wangchuk som är 37 år och också kommit från Tibet för över tio år sen. Han har inte gått i skola och jobbade tidigare som gatuförsäljare där han lärde sig lite engelska men ursäktar sig med att han inte använt den och pratat med någon utlänning på åtminstone två till tre år. Konversationen går inte helt felfritt men vi lyckas ändå förstå varandra relativt väl. Hans syn på Tibet är att de som har utbildning och de äldre är de som främst hävdar att situationen i Tibet inte är bra, de som är ute på landsbygden och är outbildade förstår inte vad som händer, säger han. Han har ingen önskan att, som sin fru, åka tillbaka till Tibet ens för en kort period.

- Jag har inga släktingar kvar och trivs bra som jag har det nu. Jag har ingen utbildning men lyckats få ett jobb som ger mig en inkomst, har boende och min familj här. Det är här jag lever mitt liv nu, säger han.

Efter ett par timmars besök tackar jag för mig och är glad över att jag accepterade den gästfria inbjudan från Ngawang, och lovar att komma tillbaka om jag återvänder till Dharamsala.

Intervju och besök hos Ngawang och hennes familj skedde den 18 augusti 2010 i Dharamsala.

Tyvärr har jag problem att ladda upp bilder men det kommer så snart jag får möjlighet att göra det/Lilian

Tsamcho - Kvalitetsansvarig vid Tara Beads, Dharamsala

2004 gick Tsamcho med i den förening för arbetslösa som Dawa Tsering skapat. Det blev starten till det nya fasta arbetet på Tara Beads som tillverkar glaspärlor och smycken i Dharamsala. Tsamcho är 32 år, gift och har två barn på två och fyra år.

Bakgrund
Tsamcho växte upp i Tibet, Shigatsee, där familjen försörjde sig som jordbrukare, hade djur och odlade tsampa (en av stapelråvarorna i tibetansk matkultur). Tsamcho berättar att familjen hade det mycket fattigt och därför skickades hon iväg av föräldrarna för att jobba hos en annan familj som hushållerska och mattväverska.
- Det var en mycket jobbig tid för mig, det var två andra flickor som jobbade där med och vi behandlades inte bra, de var väldigt krävande, jag fick inget betalt, dåligt med mat och bestraffades på flera olika sätt, ibland fysiskt, berättar Tsamcho.

Efter cirka ett och ett halvt år stod Tsamcho upp för sig och sa vad hon tyckte och miste i och med det sitt arbete. Tsamchos pappa hämtade upp henne och nästa anhalt för henne blev Tibets huvudstad, Lhasa. Där började hon arbeta med att städa gator vilket gav en liten inkomst som hon stoppade undan och sparade det hon kunde av, dels för att skicka hem men också för att starta upp någon annan form av arbete. Hon kunde såsmåningom köpa in och börja sälja kläder och på kvällarna började hon tillverka ullprodukter som hon sedan sålde. Dessa tre jobb kombinerade hon under tre års tid.

Flykten till Indien
En kvinnlig kamrat och Tsamcho började efter fem år i Lhasa att planera en flykt till Indien.
- Vi var 62 människor i gruppen som vi slutligen flydde tillsammans med. Hela gruppen blev gripna av kinesisk polis på vägen. Vi sattes i fängelse och efter en månad flydde jag tillsammans med fyra andra flickor tillbaka till Lhasa, berättar Tsamcho.

Kvinnor och män placerades separat i fängelset och när jag frågar hur Tsamcho ser tillbaka på sin tid i fängelset svarar hon att det var ganska bra i jämförelse med vad de hört andra upplevt, men de blev bestraffade då de ljög om att de inte skulle fly till Indien utan var på en pilgrimsvandring.

- Vi tvingades hålla i tunna metallskålar med skållhett vatten under lång tid, en del blev satta i rum utan ngot som helst ljus och jag hörde även om de som fått elchocker. Vi fick mat varje dag men i små mängder och inte så näringsrik. Vi gömde pengar ihoprullade i klädernas sömmar och använde dem för att betala smugglare för att föra in mer mat åt oss, berättar Tsamcho.

Efter en månad flydde Tsamcho tillsammans med fyra andra kvinnor tillbaka till Lhasa. När de fem kvinnorna flytt ur fängelset hade ingen av dem några pengar kvar men de var ännu fast beslutna att ta sig till Indien ändå. De frågade sig fram efter vägen och tiggde av folk på vägen för att få mat. På vägen över bergen mellan Tibet och Nepal var det mycket snö och kylan var bitande, för att undkomma den brände de kläder och skor som de bar med sig för att få värme för stunden. En av de fem kvinnorna hade glasögon som skydd mot solen men de resterande blev snöblinda under två dygn. De nådde tillslut Nepal efter en hård vandring och togs där hand om av mottagningscentret för Tibetanska flyktingar som skickade dem till Dharamsala via Delhi.

Livet i det nya landet
Vid 26 års åldern satte sig Tsamcho för första gången i skolbänken vid vuxenskolan för tibetaner i Dharamsala, hon stannade i fem år vilket var maxgränsen för hur länge eleverna vid skolan kunde stanna.

- Jag hade lite probem med skolan, jag kunde inte läsa eller skriva alls innan och visste inte ens vilket håll jag skulle hålla boken, ibland i början kunde jag sitta med boken upp och ner, berättar hon skrattande men förklarar att hon med tiden lärde sig att läsa och skriva på tibetanska och lite matte och engelska.

Efter skolan hade hon ingen given plats i samhället gällande vare sig med boende eller försörjningsmöjlighet. Många av de från skolan hade släktingar i Dharamsala eller andra delar i Indien som hjälpte dem att starta upp sina liv i det nya hemlandet men Tsamcho hade ingen sådan hjälp. Hon fick tag på ett rum där hyran var 900 INR i månaden och fick hjälp av vänner från skolan att skaffa bestick, gas och det mest nödvändiga.

Då Tsamcho kom upplevde hon det nya landet som svårt då hon inte kunde hindi, eller skriva eller läsa på något språk. Det fanns begränsat med arbetsmöjligheter och hon var orolig för hur hon skulle betala hyran och försörja sig.

2004 träffade Tsamcho sin man som hon träffade genom vänner. Han var också från Tibet från Amdo regionen. Han var tidigare munk och hade genom det fått utbildning i kloster. Fyra år innan de träffades lämnade han munklivet. Deras kontakt började genom att han lärde henne engelska vilket hon skrattande hävdar att hon glömt allt av nu. Numera jobbar hennes man med att sälja smycken på gatan i Dharamsala vilket ger en oregelbunden lön som stiger under turistsäsongen.
- När det inte är turistsäsong kan han ibland inte tjäna någonting under en dag men i genomsnitt tjänar han runt 2000 INR i månaden, men han har inte så stor variation av produkter, berättar Tsamcho.

Samma år som hon träffade sin man berättade en av hennes vänner berättade om den förening för arbetslösa som Dawa Tsering startat upp. Hon gick med i föreningen och jobbade under ett års tid på diverse ströjobb vilket främst innebar tvätta kläder, städa hus och lite byggnadsjobb. Dawa hittade jobben och det mesta var för huvudtemplet i Dharamsala. Lönen låg runt 100 till 150 INR per dag men de hade inte jobb alla dagar.

- Mr Dawa sa att jag kan ju inte jobba med de här jobben och med den osäkerheten hela livet, när han sedan startade upp Tara Beads fick jag utbildning och valdes därefter ut för att få ett fast jobb, berättar hon.

Tara Beads
2005 var Tsamcho en av de tolv som började arbeta på Tara Beads efter att blivit utvald som en av de 12 bästa av 30 till 40 personer som genomgått en sex månaders lång utbildning i tillverkning av pärlor av glas.

- Jag kände mig mycket lycklig när jag valdes ut för jag var väldigt less på att jobba med hushållssysslor och detta skulle ge mig en fast inkomst. Dessutom har vi ett bra bonussystem här, en bra arbetsmiljö, en bra stämning och vi som arbetar här behandlas väldigt bra och tillfrågas om mycket, säger Tsamcho.

- Efter jag börjat jobba här har jag aldrig känt någon oro för boende, mat eller andra saker jag behöver, andra fördelar är att jag utvecklat mina kunskaper och jag känner mig nöjd när jag går tills sängs att jag vet att det finns ett jobb som väntar på mig. Dawa har gjort så jag har ett boende och en inkomst till min familj och jag måste jobba för att göra bra produkter då jag fått den här möjligheten, berättar hon när jag frågar hur hennes liv förändrats sen hon började jobba på Tara Beads.

- Det som nu ockuperar mina tankar är andra saker om Tara Beads. Jag brukar jobba hårt för att göra produkterna och att de ska bli bra, och bekymrar mig mycket om vi har tillräckligt många köpare, säger hon skrattande.

Ekonomi
Tsamcho har ett extra ansvarsområde att kontrollera kvaliteten på pärlorna dagligen så får hon 2500 INR extra betalt för det varje månad.

- Första managern gav mig extra ansvar när han inte var på arbetet, därefter kom en till manager som inte var så omtyckt och fick mycket klagomål på sig av arbetarna vilket gjorde att jag fick ta mer ansvar, han har nu bytts ut så nu fungerar det bra, säger Tsamcho.

Den sammanlagda månadslönen för henne varierar något beroende på produktion men landar vanligtvis på runt 11 000 INR plus bonus om hon producerat mer än genomsnittet.

Jag frågar hur hon och hennes man ser på att hon tjänar så pass mycket mer än honom.

- Jag känner inget speciellt inför det, och min man gör inte heller det, han säger heller inget om att lönen varierar då hans också gör det. Vi delar på alla pengar vi får in i familjen, säger hon.

Hon får ett litet finansiellt bidrag från två munkar som känner hennes man, en skickar 300 INR i månaden och en har årligen bidragit med runt 2000 INR.

- Lönen är tillräcklig för mat och det mest basala men när det kommer till medicinska saker kan det vara svårt att stå för de kostnaderna själva. Vår äldsta dotter var mycket sjuk, hon kunde inte äta och behövde vård. Dawa gav oss ett lån till att klara alla kostnader, det är en trygghet att veta att han alltid gör det och är frikostig med att inte ta någon ränta och är inte strikt med när det måste vara återbetalt, säger hon.

Arbetsmiljö
Tsamcho säger att arbetsmiljön är bra, de får mat, te, det är en bra stämning, de har toaletter och de kan bestämma själva om de vill lyssna på radio under arbetsdagen. Tsamchos barn går i skolan på dagtid men kommer till arbetet när de slutat för dagen och tas hand om en av hantverkarna från Tara Beads som har ett rullande schema för att ta hand om barnen.

- Vi har också ganska mycket att säga till om angående vårt arbete, Dawa är också aktiv och frågar oss om förslag och vad vi behöver. Är det något som bör förbättras är det ventilationen då det kan bli väldigt armt här inne samt att när vi använder gasen ger det en lukt inne i arbetshallen som jag oroar mig för. Vi har stora fönster som för in ljus men de måste vara stängda på grund av brandrisken om det kommer någon stark vind, säger hon.


Pärlor på lager på Tara Beads.

- Jag kan känna ibland att vi har för mycket på lager, jag vill att vi ska kunna sälja allt vi har, säger Tsamcho om vad som kan förbättras på Tara Beads.

Tsamcho berättar att de fått genomgångar att aldrig kompromissa med kvaliteten och göra arbetet noggrant, av den anledningen ändrades också lönen från att vara produktionsbaserad till att vara ett dagslön för en tid sedan.

Tsamcho ler funderande när jag frågar henne om rättvis handel och kunderna till hennes produkter. Hon vet att det mesta säljs till Danmark men sen att de säljer lite på plats i sin butik men någon kännedom om vad rättvis handel betyder säger hon sig inte ha.

Intervju med Tsamcho ägde rum i Dharamsala den 18 augusti, 2010.
(Har problem med internet och ladda upp bilder så kommer mer när tillfälle ges.....)

Utmaning: Från att skapa jobb till att marknadsföra produkter för att skapa mer jobb

Förening för arbetslösa Tibetaner

- Vi startade inte som en pärlfabrik, från början kan man säga att vi startade ur en organisation som arbetade med nyanlända flyktingar från Tibet för att anpassa dem i sitt nya land och skapa anställning, åt dem, säger Jampa Chodon som sedan två år manager på Tara Beads i Dharamsala.

Tara Beads ursprung härstammar från Jampas man, Dawa Tsering. Han startade en förening för arbetslösa tibetaner.

- Det samlades en stor mängd människor vid första mötet som alla trodde de skulle få ett jobb och en anställning, berättar Jampa.

Föreningen med Dawa i spetsen tog fram diverse jobb åt de då cirka 70 medlemmarna i föreningen. De tog på sig vägbyggen, husbyggen, hushållssysslor och andra jobb de kunde hitta. Anställningsformerna var oftast kortvariga vilket leder till en osäkerhet i inkomst för föreningens medlemmar.

Jampa Chodon, manager på Tara Beads, och Dawa Tsering, grundare och direktör för Tara Beats som även jobbar för den exiltibetanska regeringen. IM har funnits med i andra verksamheter som direktören Dawa och managern Jampa arbetat med, men just Tara Beads har IM Fair Trade än så länge beställt av en gång i augusti 2010.

Danskt initiativ

- När vi höll på med det här projektet (föreningen) fick vi ett erbjudande från ett danskt par, Lise och Peter Aagard, som ville hjälpa till med anställning för tibetaner i exil. De ville bidra med att lära ut ett yrke och färdighet och var beredda att ge ett lån för att starta upp projektet. De ville bidra till en privat firma för att de trodde mer på att det skulle lyckas. Vi hade aldrig hört talas om pärltillverkning av glas innan och hade ingen erfarenhet av det, förslaget blev hängande i luften under ett år innan vi bestämde oss för att acceptera erbjudandet, berättar Jampa.

Under en vecka 2005 kom det danska paret och lärde 30 till 40 personer ur föreningen att göra pärlor, efter den veckan valdes tolv personer som ansågs duktiga till att börja arbeta på pärlfabriken. Danskarna gav ett lån för att starta upp verksamheten som nu är helt återbetalt av Tara Beads. De går nu runt på sin försäljning och tar inte emot några donationer. Den största delen, 80 procent, av försäljningen går till export till Danmark via det danska paret och cirka 20 procent säljs till Federation of Tibetan Cooporation i Delhi och lokalt i Dharamsala där de även har en egen butik.

Tillverkning av glaspärlor, häftigt att se designen ta form efter att varit en enkel glasstav.

De anställda

Det finns idag 16 hantverkare som tillverkar pärlor och glasfigurer på enheten och åtta andra anställda som rengör pärlor, gör smycken och städar. Av hantverkarna är det två män och resterande kvinnor och av de åtta som har andra sysslor så är det två män och sex kvinnor. Alla anställda är tibetaner, många av dem från Tibet och åldersspannen på de anställda är mellan 20 till 40 år. Ingen av de anställda har något fysiskt handikapp.

Behövs det nyanställas väljs det ut människor ur de arbetslösas förening som tränas upp och de som klarar yrket väl får stanna, annars får de vara kvar i föreningen för att finna bättre passande arbete. De anställda jobbar alla heltid, sex dagar i veckan året om och börjar klockan nio på morgonen och slutar vid fem, sex tiden på eftermiddagen. De har två raster för te och en lunchpaus under dagen. Såväl te som lunch förses till arbetarna av Tara Beads. De är lediga alla tibetanska högtider och söndagar.

Halsband och pärlor från Tara Beads.

Produkterna

Hantverkarna gör glaspärlorna, sedan rengörs de av andra anställda och en del pärlor görs till smycken men huvuddelen säljs idag som de är. Tre personer är involverade i att göra ett smycke. Tiden det tar att göra en glaspärla variera på grund av hur skicklig hantverkaren är men också designen, generellt tar det cirka 10 till 15 minuter och det kan tillverkas ungefär fem halsband från grunden per dag.

Glaset som används är främst italienskt för exporten men de använder även indiskt glas för den lokala marknaden samt för att experimentera fram nya produkter och färgkombinationer. Annat material som används till smyckena är bomullstråd, vit metall, och silver som används i små mängder.

Rättvis handel

- Huvudsyftet med rättvis handel är att det ska gynna arbetarna, producenterna men också att kunderna ska få bra produkter men också att det ska vara få mellanhänder som gör att pengarna lättare hamnar på rätt ställe. Så har jag förstått det genom information som jag främst fått via internet, är det rätt?, säger Jampa leende när hon får frågan vad rättvis handel innebär.

Hantverkarna vid Tara Beats har än så länge fått lite information om rättvis handel via managern men ingen djupgående information men hon är mycket positiv till mer information och utbildning.

Utbildning och kapacitetsbyggande

Yrket lärs upp på plats och designen är utvecklad av danskan Lise. Som julgåva av Lise fick organisationen ett år besök av en amerikansk glasdesigner som visade hur de kunde göra andra former, figurer och använda färger. Kvalitétskontroll görs dagligen av en av de anställda som har den delen som sitt ansvarsområde och har extra betalt på grund av det.

- Vi håller oss en hel del till tibetansk design men vi har också en halv till en hel dag i veckan då hantverkarna själva får experimentera och hitta på ny design. Det för att de ska få leka med sin fantasi och vara kreativa, säger managern.

Tidigare har det getts språkkurser till de anställda i såväl tibetanska som engelska innan arbetet, som en frivillig förmån.

- Det finns ett behov av det då många aldrig gått i skolan eller gått i skolan under en väldigt kort tid, säger Jampa.

Jampa har själv lett språkkurserna eller med hjälp av frivilliga volontärer men problem uppkom med volontärer då språkkursen skulle äga rum tidigt på morgonen innan de började arbeta och ännu var fräscha, men volontärerna ville oftast komma efter att arbetarna slutat för dagen och ville hem. Av den anledningen är det nu ett litet uppehåll i språkundervisningen men det kommer troligtvis tas upp igen.

Barn

De allra flesta av hantverkarna har barn. Tara Beads har en månads mammaledighet som är betald med samma lön de har när de arbetar, det finns inget motsvarande för pappor. Förut hade de en anställd som tog hand om hantverkarnas barn men nu finns inget behov av det då de har såpass stora barn så de går i skolan eller är på det närliggande dagiset som är för barn från nio månader. När barnen slutar skolan på eftermiddagen har hantverkarna ett rullande schema vem som ska ta hand om dem. Skolavgifterna ligger runt 400 INR per månad och betalas a hantverkarna själva.

Inflytande

Möten sker när det finns behov för det men vanligtvis en gång i månaden. Det som brukar diskuteras är vad som behöver förbättras i organisationen och från hantverkarnas sida handlar det mesta om pengar och lönefrågor. Dawa och Jampa ger ett starkt intryck av att lyssna till de anställda och anpassa förmånerna efter hur de anställda önskar ta emot dem. Även om Dawa anser att det ibland är bättre att exempelvis ge förmåner på andra sätt än kontanter föredrar hantverkarna ofta det vilket de tar hänsyn till.

Miljö

Vatten i tillverkningsprocessen används endast till rengöring och då används oftast regnvatten om det finns tillgängligt, inga kemikalier används. Avfall på arbetsplatsen är främst glas, små bitar är svårt att kontrollera men större bitar samlas in och sparas. I framtiden hoppas man på att kunna införskaffa en nedsmältningsugn för glaset och återvinna det vilket skulle leda till mindre miljöpåverkan och vara ekonomiskt lönsamt. Att glaset köps in från Italien kan ses som en betydande miljöpåverkan men det görs på grund av kvalitetsskäl då det indiska glaset inte alls har samma kvalitet enligt managern.

Arbetsmiljö

Arbetsmiljörisker är dels en risk för brand men även för ögonskador på grund av användningen av gas och lågan som krävs för att forma glaset till pärlor. Skyddsglasögon, brandsläckare, brandvarnare och information till de anställda har satts in som skyddsåtgärder för detta. En av de åtgärder för förbättringar som har högsta prioritet är att bygga en skorsten för att föra ut rök och lukt då den fläkt de har för ändamålet nu inte är hel tillfredsställande. De har två toaletter till de anställda och öppna ljusa lokaler, som dock har en ganska stark lukt på grund av avsaknaden av fungerande skorsten eller utsug för rök och lukt.

´

Löner

Lönerna baserades förr på hur mycket hantverkarna producerade men ändrades av kvalitetsskäl, då kvalité tar betydligt mer tid än kvantitet. Lönen sätts beroende på hur länge de arbetat och om de har några extra ansvarsområde, den varierar från cirka 170 INR till 220 INR per dag, de som kan producera mer än genomsnittet under ordinarie arbetstid får 3 INR extra per tillverkad pärla. Månadslönen är för de flesta 6000 till 7000 INR.

50 INR extra ges i månaden till arbetarna för medicin och hälsa, direktören och managern ville istället att dessa pengar skulle gå in på ett konto som en medicinsk försäkring men efter att frågat hantverkarna själva bestämde hantverkarna att de hellre ville ha pengarna i handen. Skulle någon arbetare bli allvarligt sjuk så betalas som minst 50 procent av dennes kostnader, men det beror lite på situation. Än så länge har detta hänt en gång då Tara Beads betalade operation och sjukhuskostnader.

De allra flesta hantverkare bor i hyrda hus i Dharamsala, utöver lönen och det medicinska extrabidraget får de anställda bidrag till hyran. 750 INR till de som arbetat mindre än fem år vid Tara Beads och 1000 INR för dem som arbetat mer än fem år.

- De anställda skriver alltid under sina lönerapporter, vi fick börja lära de anställda att skriva sitt namn då många av dem inte är läs- och skrivkunniga, förklarar Jampa.

En bonus på 2500 INR ges på det tibetanska nyåret till alla anställda.

Jämställdhet

Enligt managern är det inga skillnader lönemässigt mellan kvinnor och män, men rent generellt har kvinnor högre lön på grund av att de arbetat längre, kan producera mer och har extra ansvarsområden. Exempelvis har hantverkaren som är ansvarig för kvalitetskontroll får 2500 INR extra i månaden. Dock måste det kommenteras att det är fler kvinnor än män som arbetar och därför går det inte heller att jämföra lönerna rakt av på det sättet mellan könen.

Utmaningar

Vad det gäller att klara sig i konkurrensen med andra liknande verksamheter går det bra i och med det nära samarbetet med danskarna, men lokalt finns det desto mer konkurrens. Exempelvis hade Tara Beads tidigare en manager som fått mycket kunskap genom organisationen, som efter några år slutade och startade upp en liknande verksamhet i samarbete med en amerikan i närområdet.

-I början flyttade många av hantverkare dit och de betalade högre löner men det har ändrats nu och de är mycket striktare med tider, har mindre förmåner och kräver en hög produktion, några av dem har nu kommit tillbaka till oss, berättar Jampa.

En utmaning som Jampa ser är framförallt marknadsföring och hur ska de nå ut till en större kundkrets. För det behövs goda kontakter och datorkunskaper vilket hon känner att hon själv skulle kunna vara bättre på. Genom en bättre marknadsföring skulle Tara Beads kunna anställa fler och därmed säkra anställning och trygghet för fler tibetaner i exil.

- Nu är oron borta och jag känner en trygghet i mig själv

Intervju med Yongdon -en högra hand för managern på pappersfabriken i Dharamsala.

Yongdon, 38, har arbetat på Dharamsala Paper Factory sedan 1995.

Ett tufft liv i Tibet
Yongdon växte upp i Kungpo i Tibet där han arbetade på fältet och med familjens djur, getter, får, yakar och dri. Någon skola gick han aldrig i. Familjen bestod av Yongdons föräldrar, fyra bröder och en syster. Pappan gick bort i Yongdons unga år på grund av cancer.

Huvudstadens Lhasas liv lockade då det "fanns mer att göra" för unga där. Han bestämde sig för att ta sig dit, efter fem dagar hade han nått sin destination. I Lhasa fanns en en farbror som jobbade som affärsman som hjälpte honom på plats.

- I Lhasa hade jag lite pengar genom att jag sålde smycken som hade gått i arv i min familj, säger han när jag frågar hur han försörjde sig.

Familjen visste om att han sålde smyckena men höll det hemligt för andra släktingar och bekanta då det inte anses bra att sälja dem och dessutom sålde han dem till ett väldigt lågt pris. Något jobb kunde han inte få då han inte hade någon tidigare yrkeserfarenhet och inte pratade kinesiska. Han försökte i butiker, nattklubbar och andra ställen men fick alltid avslag på grund av dessa anledningar.

Många unga i Lhasa har svårt att hitta arbete, hamnade i dåligt sällskap, drack, slogs och många hamnade i fängelse. Yongdon var inget undantag, han berättar om att han var strulig under tiden i Lhasa. Det blev mycket alkohol och slagsmål under de nära tre år jag befann mig i Lhasa, berättar han.

Han har ett flertal kortare fängelsevistelser bakom sig vilka sammanslaget är cirka en månad, inte på grund av politiska skäl utan på grund av "dålig livsstil", som han själv uttryckte det. Yongdons farbror befann sig främst i Beijing på grund av arbete och Yongdon var på egen hand i Lhasa.
- När jag ser tillbaka på tiden tänker jag att mitt dåliga beteende främst inte var mitt eget fel, jag var så ung och mitt blod så hett och utan någon äldre vägledning, säger han.

I fängelset berättar Yongdon om att han fick utstå misshandel i flera olika former upprepade gånger. Han berättar också att cellen var så liten att han inte kunde ligga ned, om mörkret som inföll då den sista ljusstumpen brann ut och inga mer tilldelades, och om hungern som växte sig allt starkare då det alltid fanns en ovisshet om de skulle få mat. Han berättar också om stanken i cellen då toalettbestyr gjordes i ett hörn av cellen och den växte sig tjock som en vägg då tio till femton personer delade cell. Jag frågar honom om rättegång för de brott han begått som handlade om misshandel, förargelseväckande beteende och liknande.
- Rättegång?, säger han frågande.
Någon sådan gavs aldrig och så var fallet för majoriteten av dem som satt av sin tid, ofta i ovisshet hur länge.

- När jag var ung hade jag stor tilltro till auktoriteter som polis och militär men efter jag suttit i fängelse så har jag ingen tilltro alls till dem och får hjärtklappning om jag ser dem. Jag tappade också min självkänsla och tilltro på mig själv, många av mina vänner var likadana, säger Yongdong när jag frågar hur fängelsetiden påverkat honom.

Hjälp över gränsen
Yangdon får frågan hur han tog initiativ och beslutet att fly till Indien.
- Det var min farbror som fick mig att ta mig till Indien. Han sa till mig "Du är ung, om du bara lever ditt liv såhär så har du alltid förlorat. Om du åker till Indien kan du träffa Dalai Lama och du kan också studera för att få ett bra arbete", förklarar Yongdon.

Yongdons farbror hjälpte honom med en kontakt av en nepalesisk man som han betalade 10 000 nepalesiska rupies för att få hjälp över bergen. Tolv dagar tog vandringen över de hissnande höga och kyliga nepalesiska bergen, tolv dagar med kyla, dålig sömn under träd i skogen och lite mat. Med det frågar jag honom om han var lättad över att nå Kathamndu.
- Nej, Kathmandu var hemskt! Jag upplevde det som hett, vägarna var mycket smala och människorna otrevliga. Vi kom till mottagningscentret för Tibetanska flyktingar där vi fick kläder, mat och resan till Indien betalt. Jag åkte tillsammans med ungefär 40 andra människor först till Delhi sen till Dharamsala, berättar Yongdon.

Ett nytt liv som flykting
När han kom till Dharamsala började han på Tibetan Transit School där utbildningen för de över 25 år gick. Numera är maxgränsen för hur länge de får utbilda sig där fem år men då var det tre år, han gick där ett år och fem månader.

- Jag trivdes först inte alls i Indien. Jag jämförde allt med Tibet och såg Tibet som lugnt och fridfullt i jämförelse med Indien. Det var en stor förändring för mig att komma till Indien, berättar Yongdon.

Yongdon förklarar att acklimatiseringen i det nya landet var jobbig. Klimatet och maten var annorlunda och han magrade mycket och hamnade på sjukhus i två månader för att återhämta sig. Han hade problem med magen och förklarar att alla syskonen i familjen hade haft problem med mask vilket kunde vara en bidragande orsak till
sjukdom. På sjukhuset fick han undersökas och fick medicin och blev därefter bättre.

Hans första arbete i Dharamsla laga mat åt munkarna i ett kloster, ett jobb som han behöll under fyra års tid. Engelska lärde han sig genom att studera på Yongling school i Dharamsala.

-Numera trivs jag väldigt bra i Indien och Dharamsala, jag kan prata både hindi och engelska så jag kan konversera med både turister och indier, jag har vant mig vid folket och kulturen, vilket jag från början upplevde som hinder, säger han med en säkerhet i rösten.

- Det är mycket lugnt i Indien. Tittar du på gatorna kan du se att affärsinnehavare ofta kan gå mellan varandra utan att någon vaktar butiken, det visar på en låg brottsligt, menar Yongdon.

Han vill återvända till Tibet men ser stora risker med det då han jobbat för exilregeringen och deltagit i demonstrationer.
- Med det i ryggen går man inte säker i Tibet, säger Yongdon.

Familjesituation
Yongdon träffade sin fru i Dharamsala och gifte sig 1998, de har tre barn, yngsta på två år och äldsta nio år. De två yngsta barnen går på en skola nära hemmet sex dagar i veckan och den äldsta bor på en internatskola. Alla i familjen är friska men hans fru hade tidigare problem med ögat då hon skadat det av en taggig buske under flykten från Tibet. Hon fick en gratis ögonoperation av en japansk läkare som hjälpte många av de nykomna tibetanerna. Alla från Yongdons syskon är kvar i Tibet i den by, Kungpo, där han också växte upp. Genom en släkting som flytt till England fick han telefonnummer och kontakt med sin familj i Tibet.
- Jag har uppfattat det som att situationen har förbättrats något sen jag var i Tibet, vi var då tvungna att jobba mycket hårt men ändå inte få ihop tillräckligt med mat för att bli mätta, förklarar han.

Arbetet på pappersfabriken i Dharamsala
Genom Tibetan Settlement Office fick han jobbet på pappersfabriken där han idag är managerns, Tsering Punthsoks högra hand. Yongdon jobbar främst med bokbindning men hjälper Tsering med det som behövs.

- Det har skett stora förändringar med mig sedan jag började arbeta här. Jag hade ständig oro om många olika saker i mitt liv och det yttrade sig både fysiskt och psykiskt, men nu är oron borta och jag känner en trygghet i mig själv, berättar Yongdon.



Yongdon tjänar 4542 INR i månaden, han anser inte att den är tillfredsställande. Frun jobbar som väverska och tjänar omkring 1500 INR i månaden. Han berättar att familjen bor relativt dyrt i men ser ingen mening att flytta då det är svårt att finna billigare i Dharamsala. Jag frågar honom vad han anser är en rättvis lön.
- Vad är en rättvis lön?...... Jag vet inte, jag har ingen lång utbildning så jag kan inte kräva så mycket, jag har heller inget certifikat från andra jobb jag haft eller erfarenheter, så med det sagt så kan jag inte kräva så mycket mer, säger han.



Yongdon är tillfreds med arbetsmiljön och tycker de har en bra sammanhållning arbetskamraterna emellan vilket han anser är väldigt viktigt. Han har inga planer på att byta jobb då han trivs väldigt bra och känner att han lärt sig mycket under sina år på arbetsplatsen.

- Jag har lärt mig mycket genom arbetet här, bokbindning, papperstillverkning, affärer och ekonomi, screen-printing, jag kan laga om det är något maskin eller el-fel och massa annat. Jag kan allt som behövs för att driva fabriken. Men framförallt känner jag att jag numera har ett mod och en trygghet, säger Yongdon.

Ett politisk deltagande tog mig till där jag är idag

Framför mig sitter Ngawang Chompel som är 48 år och har jobbat på Dharamsala Paper Factory sedan 2001. Innan han började sitt jobb i pappersfabriken jobbade han som skräddare i klostret i McLeore Ganj under tre års tid. Efter en tid med andra ströjobb blev han placerad på pappersfabriken.

Ngawang växte upp i Kham i Chamdodistriktet i Tibet och flydde 1994 till Indien. I Tibet var Ngawang och hans familj djurskötande nomader. Familjen bestod av Ngawang, tre äldre och tre yngre syskon, föräldrarna gick bort i Ngawangs unga år. Ngawang kom till Lhasa från sin födelseort och jobbade med försäljning. Han deltog i de stora demonstrationerna som ägde rum i Lhasa 1987-1988.

Första gången han arresterades var i Chamdoregionen på grund av deltagande i politiska aktiviteter för ett fritt Tibet. Han satt då av tre dagar men släpptes på grund av att han arresterats i ”fel” provins då deltagandet skett i Lhasa. De kinesiska poliserna försökte få ur honom så mycket information som möjligt om andra politiska aktivister och planer, för att göra honom svag och mer samarbetsvillig gav de honom ingen mat eller vatten på ett dygn. Andra gången satt han av 20 dagar i Chamdofängelset.

Åter igen skedde ett upplopp i Lhasa som Ngawang deltog i, tillslut blev hotet över Ngawang på grund av hans politiska aktiviteter så stort att han inte såg någon annan utväg än att fly till Indien. Flykten skedde tillsammans med elva andra tibetaner som var och en betalade 1000 nepalesiska rupiers. De som guidade var folk som kände till områdena väl till fots och bodde på landsgränsen mellan Tibet och Nepal.

Från Lhasa till den Nepalesiska gränsen var det bara Ngawang och hans två kusiner utan någon guide. Nästan alla Tibetaner över 18 år hade tillgång till ett resekort som gav dem tillstånd att resa till Shigatsee (Dam gränsen). Där stannade sällskapet en vecka för att sedan tillsammans med en betad guide resa i en liten buss så långt fordonet kunde ta sig.

Under vägen rånades och arresterades de övriga i sällskapet förutom Ngawang och de två guiderna. Han var ung och lyckades fly ifrån dem. Alla de andra rånades och lämnades över till kinesisk polis som satte dem i fängelse. Han och guiderna kom ifrån varandra och de ville hitta honom då han inte betalat till dem ännu då han inte hade de pengarna. Han gömde sig under ett bambuträd. Vid Barabasi, där det fanns en checkpost betalade han och sattes på en buss till Kathmandu av guiderna.

- Jag placerades bredvid chauffören men jag kände mig fortfarande inte lycklig trots att jag lyckats ta mig över gränsen på grund av att mina kusiner arresterats. Min ena kusin hade just suttit av sju år i fängelse för politiska aktiviteter och hade också en dotter och nu var han åter igen fängslad, så jag kände mig inte alls tillfreds med att vara den enda i gruppen som klarat mig över gränsen, säger Ngawang.

- I Tibet fanns det så många hot för min del. Involverar man sig politiskt så finns det alltid ett dagligt överhängande hot, det finns ofta någon som följer allt du gör och rädslan finns där både i tanke och också hjärta, svarar han när han får frågan vad som fick honom att lämna Tibet och vilka hot han mötte.

I Indien gavs säkerhet och möjlighet att ta sig till andra länder som politiskt flykting, många av Ngawangs vänner som haft en politisk bakgrund i Tibet har fått asyl i Australien. Ngawang vill återvända till Tibet men hela hans släkt har varnat honom på grund av hans bakgrund och att han kan råka illa ut.

När Ngawang kom till Dharamsala spenderade tog det lång tid för honom att anpassa sig i det nya landet och på grund av att han också hade status som politisk flykting var han en lång tid på flyktingmottagningen.

Ngawang är gift och har två barn på 22 respektive 12 år, hans fru jobbar som gatuförsäljare. Ngawang har aldrig gått i skolan, han kan skriva och läsa litegrann på tibetanska men inget på engelska. Han hade ingen möjlighet att börja skolan och han beskriver det som olyckligt då han sökte in att börja i vuxenskolan i Dharamsala men vuxenskolan var för elever upp till 25 och han hade hunnit blivit 26 vid sin ankomst.

- När jag kom till Indien bytte jag ut mina problem, jag hade problem med språket, klimatet och att hitta ett sätt att försörja mig. Jag fick hjälp med att utbilda mig till skräddare och fick mitt första jobb på grund av detta, berättar Ngawang.

Jobbet som skräddare gav dock väldigt lite betalt, under minimilönen i regionen men han fick utöver det mat och boende.

Sedan han började jobba på pappersfabriken med papperstillverkning och bindning får han ut 585 svenska kronor och frun får ut ungefär 200 kronor. Ngawang berättar att hans lön är högre än på många andra ställen men det är fortfarande svårt att klara sig på den.

- Lönerna är inte tillräckliga varken här trots att det är betydligt högre lön här än vad det generellt är i området, speciellt om någon i familjen lider av hälsoproblem. Åtminstone 900 till 1000 kronor borde vara en lämpligare lön anser Ngawang när jag frågar honom vad han anser sig skulle kunna behöva.

Ngawang talar såklart av egen erfarenhet det han nämner om hälsoproblem, både han och hans fru har haft besvär med hälsan och behov av vård.

- Med tanke på att mitt hälsotillstånd inte är det bästa är det här ett bra arbete, det är inte alltför tungt och det är ett arbete jag klarar av, säger Ngawang.

- Jag ser mig själv stanna här tills jag blir för gammal för att arbeta och är nöjd med mitt arbete. Den enda anledningen jag ser mig lämna mitt nya liv, arbete och hem är om jag får chansen att återvända till ett fritt Tibet, säger Ngawang med en beslutsam röst.