Framför mig sitter Ngawang Chompel som är 48 år och har jobbat på Dharamsala Paper Factory sedan 2001. Innan han började sitt jobb i pappersfabriken jobbade han som skräddare i klostret i McLeore Ganj under tre års tid. Efter en tid med andra ströjobb blev han placerad på pappersfabriken.
Ngawang växte upp i Kham i Chamdodistriktet i Tibet och flydde 1994 till Indien. I Tibet var Ngawang och hans familj djurskötande nomader. Familjen bestod av Ngawang, tre äldre och tre yngre syskon, föräldrarna gick bort i Ngawangs unga år. Ngawang kom till Lhasa från sin födelseort och jobbade med försäljning. Han deltog i de stora demonstrationerna som ägde rum i Lhasa 1987-1988.
Första gången han arresterades var i Chamdoregionen på grund av deltagande i politiska aktiviteter för ett fritt Tibet. Han satt då av tre dagar men släpptes på grund av att han arresterats i ”fel” provins då deltagandet skett i Lhasa. De kinesiska poliserna försökte få ur honom så mycket information som möjligt om andra politiska aktivister och planer, för att göra honom svag och mer samarbetsvillig gav de honom ingen mat eller vatten på ett dygn. Andra gången satt han av 20 dagar i Chamdofängelset.
Åter igen skedde ett upplopp i Lhasa som Ngawang deltog i, tillslut blev hotet över Ngawang på grund av hans politiska aktiviteter så stort att han inte såg någon annan utväg än att fly till Indien. Flykten skedde tillsammans med elva andra tibetaner som var och en betalade 1000 nepalesiska rupiers. De som guidade var folk som kände till områdena väl till fots och bodde på landsgränsen mellan Tibet och Nepal.
Från Lhasa till den Nepalesiska gränsen var det bara Ngawang och hans två kusiner utan någon guide. Nästan alla Tibetaner över 18 år hade tillgång till ett resekort som gav dem tillstånd att resa till Shigatsee (Dam gränsen). Där stannade sällskapet en vecka för att sedan tillsammans med en betad guide resa i en liten buss så långt fordonet kunde ta sig.
Under vägen rånades och arresterades de övriga i sällskapet förutom Ngawang och de två guiderna. Han var ung och lyckades fly ifrån dem. Alla de andra rånades och lämnades över till kinesisk polis som satte dem i fängelse. Han och guiderna kom ifrån varandra och de ville hitta honom då han inte betalat till dem ännu då han inte hade de pengarna. Han gömde sig under ett bambuträd. Vid Barabasi, där det fanns en checkpost betalade han och sattes på en buss till Kathmandu av guiderna.
- Jag placerades bredvid chauffören men jag kände mig fortfarande inte lycklig trots att jag lyckats ta mig över gränsen på grund av att mina kusiner arresterats. Min ena kusin hade just suttit av sju år i fängelse för politiska aktiviteter och hade också en dotter och nu var han åter igen fängslad, så jag kände mig inte alls tillfreds med att vara den enda i gruppen som klarat mig över gränsen, säger Ngawang.
- I Tibet fanns det så många hot för min del. Involverar man sig politiskt så finns det alltid ett dagligt överhängande hot, det finns ofta någon som följer allt du gör och rädslan finns där både i tanke och också hjärta, svarar han när han får frågan vad som fick honom att lämna Tibet och vilka hot han mötte.
I Indien gavs säkerhet och möjlighet att ta sig till andra länder som politiskt flykting, många av Ngawangs vänner som haft en politisk bakgrund i Tibet har fått asyl i Australien. Ngawang vill återvända till Tibet men hela hans släkt har varnat honom på grund av hans bakgrund och att han kan råka illa ut.
När Ngawang kom till Dharamsala spenderade tog det lång tid för honom att anpassa sig i det nya landet och på grund av att han också hade status som politisk flykting var han en lång tid på flyktingmottagningen.
Ngawang är gift och har två barn på 22 respektive 12 år, hans fru jobbar som gatuförsäljare. Ngawang har aldrig gått i skolan, han kan skriva och läsa litegrann på tibetanska men inget på engelska. Han hade ingen möjlighet att börja skolan och han beskriver det som olyckligt då han sökte in att börja i vuxenskolan i Dharamsala men vuxenskolan var för elever upp till 25 och han hade hunnit blivit 26 vid sin ankomst.
- När jag kom till Indien bytte jag ut mina problem, jag hade problem med språket, klimatet och att hitta ett sätt att försörja mig. Jag fick hjälp med att utbilda mig till skräddare och fick mitt första jobb på grund av detta, berättar Ngawang.
Jobbet som skräddare gav dock väldigt lite betalt, under minimilönen i regionen men han fick utöver det mat och boende.
Sedan han började jobba på pappersfabriken med papperstillverkning och bindning får han ut 585 svenska kronor och frun får ut ungefär 200 kronor. Ngawang berättar att hans lön är högre än på många andra ställen men det är fortfarande svårt att klara sig på den.
- Lönerna är inte tillräckliga varken här trots att det är betydligt högre lön här än vad det generellt är i området, speciellt om någon i familjen lider av hälsoproblem. Åtminstone 900 till 1000 kronor borde vara en lämpligare lön anser Ngawang när jag frågar honom vad han anser sig skulle kunna behöva.
Ngawang talar såklart av egen erfarenhet det han nämner om hälsoproblem, både han och hans fru har haft besvär med hälsan och behov av vård.
- Med tanke på att mitt hälsotillstånd inte är det bästa är det här ett bra arbete, det är inte alltför tungt och det är ett arbete jag klarar av, säger Ngawang.
- Jag ser mig själv stanna här tills jag blir för gammal för att arbeta och är nöjd med mitt arbete. Den enda anledningen jag ser mig lämna mitt nya liv, arbete och hem är om jag får chansen att återvända till ett fritt Tibet, säger Ngawang med en beslutsam röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar