2004 gick Tsamcho med i den förening för arbetslösa som Dawa Tsering skapat. Det blev starten till det nya fasta arbetet på Tara Beads som tillverkar glaspärlor och smycken i Dharamsala. Tsamcho är 32 år, gift och har två barn på två och fyra år.
Bakgrund
Tsamcho växte upp i Tibet, Shigatsee, där familjen försörjde sig som jordbrukare, hade djur och odlade tsampa (en av stapelråvarorna i tibetansk matkultur). Tsamcho berättar att familjen hade det mycket fattigt och därför skickades hon iväg av föräldrarna för att jobba hos en annan familj som hushållerska och mattväverska.
- Det var en mycket jobbig tid för mig, det var två andra flickor som jobbade där med och vi behandlades inte bra, de var väldigt krävande, jag fick inget betalt, dåligt med mat och bestraffades på flera olika sätt, ibland fysiskt, berättar Tsamcho.
Efter cirka ett och ett halvt år stod Tsamcho upp för sig och sa vad hon tyckte och miste i och med det sitt arbete. Tsamchos pappa hämtade upp henne och nästa anhalt för henne blev Tibets huvudstad, Lhasa. Där började hon arbeta med att städa gator vilket gav en liten inkomst som hon stoppade undan och sparade det hon kunde av, dels för att skicka hem men också för att starta upp någon annan form av arbete. Hon kunde såsmåningom köpa in och börja sälja kläder och på kvällarna började hon tillverka ullprodukter som hon sedan sålde. Dessa tre jobb kombinerade hon under tre års tid.
Flykten till Indien
En kvinnlig kamrat och Tsamcho började efter fem år i Lhasa att planera en flykt till Indien.
- Vi var 62 människor i gruppen som vi slutligen flydde tillsammans med. Hela gruppen blev gripna av kinesisk polis på vägen. Vi sattes i fängelse och efter en månad flydde jag tillsammans med fyra andra flickor tillbaka till Lhasa, berättar Tsamcho.
Kvinnor och män placerades separat i fängelset och när jag frågar hur Tsamcho ser tillbaka på sin tid i fängelset svarar hon att det var ganska bra i jämförelse med vad de hört andra upplevt, men de blev bestraffade då de ljög om att de inte skulle fly till Indien utan var på en pilgrimsvandring.
- Vi tvingades hålla i tunna metallskålar med skållhett vatten under lång tid, en del blev satta i rum utan ngot som helst ljus och jag hörde även om de som fått elchocker. Vi fick mat varje dag men i små mängder och inte så näringsrik. Vi gömde pengar ihoprullade i klädernas sömmar och använde dem för att betala smugglare för att föra in mer mat åt oss, berättar Tsamcho.
Efter en månad flydde Tsamcho tillsammans med fyra andra kvinnor tillbaka till Lhasa. När de fem kvinnorna flytt ur fängelset hade ingen av dem några pengar kvar men de var ännu fast beslutna att ta sig till Indien ändå. De frågade sig fram efter vägen och tiggde av folk på vägen för att få mat. På vägen över bergen mellan Tibet och Nepal var det mycket snö och kylan var bitande, för att undkomma den brände de kläder och skor som de bar med sig för att få värme för stunden. En av de fem kvinnorna hade glasögon som skydd mot solen men de resterande blev snöblinda under två dygn. De nådde tillslut Nepal efter en hård vandring och togs där hand om av mottagningscentret för Tibetanska flyktingar som skickade dem till Dharamsala via Delhi.
Livet i det nya landet
Vid 26 års åldern satte sig Tsamcho för första gången i skolbänken vid vuxenskolan för tibetaner i Dharamsala, hon stannade i fem år vilket var maxgränsen för hur länge eleverna vid skolan kunde stanna.
- Jag hade lite probem med skolan, jag kunde inte läsa eller skriva alls innan och visste inte ens vilket håll jag skulle hålla boken, ibland i början kunde jag sitta med boken upp och ner, berättar hon skrattande men förklarar att hon med tiden lärde sig att läsa och skriva på tibetanska och lite matte och engelska.
Efter skolan hade hon ingen given plats i samhället gällande vare sig med boende eller försörjningsmöjlighet. Många av de från skolan hade släktingar i Dharamsala eller andra delar i Indien som hjälpte dem att starta upp sina liv i det nya hemlandet men Tsamcho hade ingen sådan hjälp. Hon fick tag på ett rum där hyran var 900 INR i månaden och fick hjälp av vänner från skolan att skaffa bestick, gas och det mest nödvändiga.
Då Tsamcho kom upplevde hon det nya landet som svårt då hon inte kunde hindi, eller skriva eller läsa på något språk. Det fanns begränsat med arbetsmöjligheter och hon var orolig för hur hon skulle betala hyran och försörja sig.
2004 träffade Tsamcho sin man som hon träffade genom vänner. Han var också från Tibet från Amdo regionen. Han var tidigare munk och hade genom det fått utbildning i kloster. Fyra år innan de träffades lämnade han munklivet. Deras kontakt började genom att han lärde henne engelska vilket hon skrattande hävdar att hon glömt allt av nu. Numera jobbar hennes man med att sälja smycken på gatan i Dharamsala vilket ger en oregelbunden lön som stiger under turistsäsongen.
- När det inte är turistsäsong kan han ibland inte tjäna någonting under en dag men i genomsnitt tjänar han runt 2000 INR i månaden, men han har inte så stor variation av produkter, berättar Tsamcho.
Samma år som hon träffade sin man berättade en av hennes vänner berättade om den förening för arbetslösa som Dawa Tsering startat upp. Hon gick med i föreningen och jobbade under ett års tid på diverse ströjobb vilket främst innebar tvätta kläder, städa hus och lite byggnadsjobb. Dawa hittade jobben och det mesta var för huvudtemplet i Dharamsala. Lönen låg runt 100 till 150 INR per dag men de hade inte jobb alla dagar.
- Mr Dawa sa att jag kan ju inte jobba med de här jobben och med den osäkerheten hela livet, när han sedan startade upp Tara Beads fick jag utbildning och valdes därefter ut för att få ett fast jobb, berättar hon.
Tara Beads
2005 var Tsamcho en av de tolv som började arbeta på Tara Beads efter att blivit utvald som en av de 12 bästa av 30 till 40 personer som genomgått en sex månaders lång utbildning i tillverkning av pärlor av glas.
- Jag kände mig mycket lycklig när jag valdes ut för jag var väldigt less på att jobba med hushållssysslor och detta skulle ge mig en fast inkomst. Dessutom har vi ett bra bonussystem här, en bra arbetsmiljö, en bra stämning och vi som arbetar här behandlas väldigt bra och tillfrågas om mycket, säger Tsamcho.
- Efter jag börjat jobba här har jag aldrig känt någon oro för boende, mat eller andra saker jag behöver, andra fördelar är att jag utvecklat mina kunskaper och jag känner mig nöjd när jag går tills sängs att jag vet att det finns ett jobb som väntar på mig. Dawa har gjort så jag har ett boende och en inkomst till min familj och jag måste jobba för att göra bra produkter då jag fått den här möjligheten, berättar hon när jag frågar hur hennes liv förändrats sen hon började jobba på Tara Beads.
- Det som nu ockuperar mina tankar är andra saker om Tara Beads. Jag brukar jobba hårt för att göra produkterna och att de ska bli bra, och bekymrar mig mycket om vi har tillräckligt många köpare, säger hon skrattande.
Ekonomi
Tsamcho har ett extra ansvarsområde att kontrollera kvaliteten på pärlorna dagligen så får hon 2500 INR extra betalt för det varje månad.
- Första managern gav mig extra ansvar när han inte var på arbetet, därefter kom en till manager som inte var så omtyckt och fick mycket klagomål på sig av arbetarna vilket gjorde att jag fick ta mer ansvar, han har nu bytts ut så nu fungerar det bra, säger Tsamcho.
Den sammanlagda månadslönen för henne varierar något beroende på produktion men landar vanligtvis på runt 11 000 INR plus bonus om hon producerat mer än genomsnittet.
Jag frågar hur hon och hennes man ser på att hon tjänar så pass mycket mer än honom.
- Jag känner inget speciellt inför det, och min man gör inte heller det, han säger heller inget om att lönen varierar då hans också gör det. Vi delar på alla pengar vi får in i familjen, säger hon.
Hon får ett litet finansiellt bidrag från två munkar som känner hennes man, en skickar 300 INR i månaden och en har årligen bidragit med runt 2000 INR.
- Lönen är tillräcklig för mat och det mest basala men när det kommer till medicinska saker kan det vara svårt att stå för de kostnaderna själva. Vår äldsta dotter var mycket sjuk, hon kunde inte äta och behövde vård. Dawa gav oss ett lån till att klara alla kostnader, det är en trygghet att veta att han alltid gör det och är frikostig med att inte ta någon ränta och är inte strikt med när det måste vara återbetalt, säger hon.
Arbetsmiljö
Tsamcho säger att arbetsmiljön är bra, de får mat, te, det är en bra stämning, de har toaletter och de kan bestämma själva om de vill lyssna på radio under arbetsdagen. Tsamchos barn går i skolan på dagtid men kommer till arbetet när de slutat för dagen och tas hand om en av hantverkarna från Tara Beads som har ett rullande schema för att ta hand om barnen.
- Vi har också ganska mycket att säga till om angående vårt arbete, Dawa är också aktiv och frågar oss om förslag och vad vi behöver. Är det något som bör förbättras är det ventilationen då det kan bli väldigt armt här inne samt att när vi använder gasen ger det en lukt inne i arbetshallen som jag oroar mig för. Vi har stora fönster som för in ljus men de måste vara stängda på grund av brandrisken om det kommer någon stark vind, säger hon.
Pärlor på lager på Tara Beads.
- Jag kan känna ibland att vi har för mycket på lager, jag vill att vi ska kunna sälja allt vi har, säger Tsamcho om vad som kan förbättras på Tara Beads.
Tsamcho berättar att de fått genomgångar att aldrig kompromissa med kvaliteten och göra arbetet noggrant, av den anledningen ändrades också lönen från att vara produktionsbaserad till att vara ett dagslön för en tid sedan.
Tsamcho ler funderande när jag frågar henne om rättvis handel och kunderna till hennes produkter. Hon vet att det mesta säljs till Danmark men sen att de säljer lite på plats i sin butik men någon kännedom om vad rättvis handel betyder säger hon sig inte ha.
Intervju med Tsamcho ägde rum i Dharamsala den 18 augusti, 2010.
(Har problem med internet och ladda upp bilder så kommer mer när tillfälle ges.....)
Bakgrund
Tsamcho växte upp i Tibet, Shigatsee, där familjen försörjde sig som jordbrukare, hade djur och odlade tsampa (en av stapelråvarorna i tibetansk matkultur). Tsamcho berättar att familjen hade det mycket fattigt och därför skickades hon iväg av föräldrarna för att jobba hos en annan familj som hushållerska och mattväverska.
- Det var en mycket jobbig tid för mig, det var två andra flickor som jobbade där med och vi behandlades inte bra, de var väldigt krävande, jag fick inget betalt, dåligt med mat och bestraffades på flera olika sätt, ibland fysiskt, berättar Tsamcho.
Efter cirka ett och ett halvt år stod Tsamcho upp för sig och sa vad hon tyckte och miste i och med det sitt arbete. Tsamchos pappa hämtade upp henne och nästa anhalt för henne blev Tibets huvudstad, Lhasa. Där började hon arbeta med att städa gator vilket gav en liten inkomst som hon stoppade undan och sparade det hon kunde av, dels för att skicka hem men också för att starta upp någon annan form av arbete. Hon kunde såsmåningom köpa in och börja sälja kläder och på kvällarna började hon tillverka ullprodukter som hon sedan sålde. Dessa tre jobb kombinerade hon under tre års tid.
Flykten till Indien
En kvinnlig kamrat och Tsamcho började efter fem år i Lhasa att planera en flykt till Indien.
- Vi var 62 människor i gruppen som vi slutligen flydde tillsammans med. Hela gruppen blev gripna av kinesisk polis på vägen. Vi sattes i fängelse och efter en månad flydde jag tillsammans med fyra andra flickor tillbaka till Lhasa, berättar Tsamcho.
Kvinnor och män placerades separat i fängelset och när jag frågar hur Tsamcho ser tillbaka på sin tid i fängelset svarar hon att det var ganska bra i jämförelse med vad de hört andra upplevt, men de blev bestraffade då de ljög om att de inte skulle fly till Indien utan var på en pilgrimsvandring.
- Vi tvingades hålla i tunna metallskålar med skållhett vatten under lång tid, en del blev satta i rum utan ngot som helst ljus och jag hörde även om de som fått elchocker. Vi fick mat varje dag men i små mängder och inte så näringsrik. Vi gömde pengar ihoprullade i klädernas sömmar och använde dem för att betala smugglare för att föra in mer mat åt oss, berättar Tsamcho.
Efter en månad flydde Tsamcho tillsammans med fyra andra kvinnor tillbaka till Lhasa. När de fem kvinnorna flytt ur fängelset hade ingen av dem några pengar kvar men de var ännu fast beslutna att ta sig till Indien ändå. De frågade sig fram efter vägen och tiggde av folk på vägen för att få mat. På vägen över bergen mellan Tibet och Nepal var det mycket snö och kylan var bitande, för att undkomma den brände de kläder och skor som de bar med sig för att få värme för stunden. En av de fem kvinnorna hade glasögon som skydd mot solen men de resterande blev snöblinda under två dygn. De nådde tillslut Nepal efter en hård vandring och togs där hand om av mottagningscentret för Tibetanska flyktingar som skickade dem till Dharamsala via Delhi.
Livet i det nya landet
Vid 26 års åldern satte sig Tsamcho för första gången i skolbänken vid vuxenskolan för tibetaner i Dharamsala, hon stannade i fem år vilket var maxgränsen för hur länge eleverna vid skolan kunde stanna.
- Jag hade lite probem med skolan, jag kunde inte läsa eller skriva alls innan och visste inte ens vilket håll jag skulle hålla boken, ibland i början kunde jag sitta med boken upp och ner, berättar hon skrattande men förklarar att hon med tiden lärde sig att läsa och skriva på tibetanska och lite matte och engelska.
Efter skolan hade hon ingen given plats i samhället gällande vare sig med boende eller försörjningsmöjlighet. Många av de från skolan hade släktingar i Dharamsala eller andra delar i Indien som hjälpte dem att starta upp sina liv i det nya hemlandet men Tsamcho hade ingen sådan hjälp. Hon fick tag på ett rum där hyran var 900 INR i månaden och fick hjälp av vänner från skolan att skaffa bestick, gas och det mest nödvändiga.
Då Tsamcho kom upplevde hon det nya landet som svårt då hon inte kunde hindi, eller skriva eller läsa på något språk. Det fanns begränsat med arbetsmöjligheter och hon var orolig för hur hon skulle betala hyran och försörja sig.
2004 träffade Tsamcho sin man som hon träffade genom vänner. Han var också från Tibet från Amdo regionen. Han var tidigare munk och hade genom det fått utbildning i kloster. Fyra år innan de träffades lämnade han munklivet. Deras kontakt började genom att han lärde henne engelska vilket hon skrattande hävdar att hon glömt allt av nu. Numera jobbar hennes man med att sälja smycken på gatan i Dharamsala vilket ger en oregelbunden lön som stiger under turistsäsongen.
- När det inte är turistsäsong kan han ibland inte tjäna någonting under en dag men i genomsnitt tjänar han runt 2000 INR i månaden, men han har inte så stor variation av produkter, berättar Tsamcho.
Samma år som hon träffade sin man berättade en av hennes vänner berättade om den förening för arbetslösa som Dawa Tsering startat upp. Hon gick med i föreningen och jobbade under ett års tid på diverse ströjobb vilket främst innebar tvätta kläder, städa hus och lite byggnadsjobb. Dawa hittade jobben och det mesta var för huvudtemplet i Dharamsala. Lönen låg runt 100 till 150 INR per dag men de hade inte jobb alla dagar.
- Mr Dawa sa att jag kan ju inte jobba med de här jobben och med den osäkerheten hela livet, när han sedan startade upp Tara Beads fick jag utbildning och valdes därefter ut för att få ett fast jobb, berättar hon.
Tara Beads
2005 var Tsamcho en av de tolv som började arbeta på Tara Beads efter att blivit utvald som en av de 12 bästa av 30 till 40 personer som genomgått en sex månaders lång utbildning i tillverkning av pärlor av glas.
- Jag kände mig mycket lycklig när jag valdes ut för jag var väldigt less på att jobba med hushållssysslor och detta skulle ge mig en fast inkomst. Dessutom har vi ett bra bonussystem här, en bra arbetsmiljö, en bra stämning och vi som arbetar här behandlas väldigt bra och tillfrågas om mycket, säger Tsamcho.
- Efter jag börjat jobba här har jag aldrig känt någon oro för boende, mat eller andra saker jag behöver, andra fördelar är att jag utvecklat mina kunskaper och jag känner mig nöjd när jag går tills sängs att jag vet att det finns ett jobb som väntar på mig. Dawa har gjort så jag har ett boende och en inkomst till min familj och jag måste jobba för att göra bra produkter då jag fått den här möjligheten, berättar hon när jag frågar hur hennes liv förändrats sen hon började jobba på Tara Beads.
- Det som nu ockuperar mina tankar är andra saker om Tara Beads. Jag brukar jobba hårt för att göra produkterna och att de ska bli bra, och bekymrar mig mycket om vi har tillräckligt många köpare, säger hon skrattande.
Ekonomi
Tsamcho har ett extra ansvarsområde att kontrollera kvaliteten på pärlorna dagligen så får hon 2500 INR extra betalt för det varje månad.
- Första managern gav mig extra ansvar när han inte var på arbetet, därefter kom en till manager som inte var så omtyckt och fick mycket klagomål på sig av arbetarna vilket gjorde att jag fick ta mer ansvar, han har nu bytts ut så nu fungerar det bra, säger Tsamcho.
Den sammanlagda månadslönen för henne varierar något beroende på produktion men landar vanligtvis på runt 11 000 INR plus bonus om hon producerat mer än genomsnittet.
Jag frågar hur hon och hennes man ser på att hon tjänar så pass mycket mer än honom.
- Jag känner inget speciellt inför det, och min man gör inte heller det, han säger heller inget om att lönen varierar då hans också gör det. Vi delar på alla pengar vi får in i familjen, säger hon.
Hon får ett litet finansiellt bidrag från två munkar som känner hennes man, en skickar 300 INR i månaden och en har årligen bidragit med runt 2000 INR.
- Lönen är tillräcklig för mat och det mest basala men när det kommer till medicinska saker kan det vara svårt att stå för de kostnaderna själva. Vår äldsta dotter var mycket sjuk, hon kunde inte äta och behövde vård. Dawa gav oss ett lån till att klara alla kostnader, det är en trygghet att veta att han alltid gör det och är frikostig med att inte ta någon ränta och är inte strikt med när det måste vara återbetalt, säger hon.
Arbetsmiljö
Tsamcho säger att arbetsmiljön är bra, de får mat, te, det är en bra stämning, de har toaletter och de kan bestämma själva om de vill lyssna på radio under arbetsdagen. Tsamchos barn går i skolan på dagtid men kommer till arbetet när de slutat för dagen och tas hand om en av hantverkarna från Tara Beads som har ett rullande schema för att ta hand om barnen.
- Vi har också ganska mycket att säga till om angående vårt arbete, Dawa är också aktiv och frågar oss om förslag och vad vi behöver. Är det något som bör förbättras är det ventilationen då det kan bli väldigt armt här inne samt att när vi använder gasen ger det en lukt inne i arbetshallen som jag oroar mig för. Vi har stora fönster som för in ljus men de måste vara stängda på grund av brandrisken om det kommer någon stark vind, säger hon.
Pärlor på lager på Tara Beads.
- Jag kan känna ibland att vi har för mycket på lager, jag vill att vi ska kunna sälja allt vi har, säger Tsamcho om vad som kan förbättras på Tara Beads.
Tsamcho berättar att de fått genomgångar att aldrig kompromissa med kvaliteten och göra arbetet noggrant, av den anledningen ändrades också lönen från att vara produktionsbaserad till att vara ett dagslön för en tid sedan.
Tsamcho ler funderande när jag frågar henne om rättvis handel och kunderna till hennes produkter. Hon vet att det mesta säljs till Danmark men sen att de säljer lite på plats i sin butik men någon kännedom om vad rättvis handel betyder säger hon sig inte ha.
Intervju med Tsamcho ägde rum i Dharamsala den 18 augusti, 2010.
(Har problem med internet och ladda upp bilder så kommer mer när tillfälle ges.....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar