Frågan kom från Mery-Rani som jobbar åt MESH (som är en av IM Fair Trades leverantörer). Hon ska under ungefär en veckas tid bo i grannrummet med mig på Shanti Niwas då hon jobbar i Dheradun.
Jag hade inget inplanerat och var inte sen att svara ja även om mitt enda tidigare besök i Mussoorie kanske inte hade gjort mig till en guide för staden. Vi tog en buss till vår anhalt. I Indien är det alltid spännande att åka buss tycker jag, eller den första spännande delen är att ens ta sig på bussen. Även om du står vid en busshållplats stannar sällan bussen upp i sin höga fart om du inte stort viftar och vevar med armarna för att visa att du vill att den ska stanna. Av den anledningen missade vi första bussen och Kalsang Lhadon som bor på Shanti Niwas suckade när hon iakttog oss snopna kvarlämnade vid vägkantens busshållplats. Hon hjälpte oss vifta hej-vilt och stanna nästa buss.
Jag och Mery-Rani på bussen upp till Mussoori. Kändes som jag stekte min rumpa samtidigt som jag stod för underhållningen utan att utföra ett enda nummer.
Bussen var överfull och vi satte oss på de enda lediga platsen längst fram i bussen -på dess kokheta motor. Där blev vi snabbt till allmän beskådan av bussens indiska passagerare under hela resans gång. Mussoorie är beläget högt högt upp i bergen och vägen är brant och slingrande. Bussen tar liten hänsyn till detta, hög fart, däck som tjuter och en chaufför som nästintill ligger ned i kurvorna. Längst fram i bussen, på förstaparkett för att titta på underhållningen i form av mig och Mery-Rani satt en par i 45-årsåldern. Det tog inte lång tid förrän de tagit upp sina mobilkameror och tog kort på oss under den cirka 1,5 timmas långa färden upp. Jag tyckte det var okej till en början, men efter mer än tiotalet bilder och kvinnan både sagt till Mery-Rani på hindu att titta i kameran och fysiskt korrigerat oss båda för att få bra bilder kände vi båda inte oss helt bekväma. Efter den svängande turen var Mery-Rani minst sagt illamående.
Vädret skiftar snabbt och dimman kan ligga tät för att bara en halvtimma senare lättna....
Samma vy med någon timmas mellanrum....
Dagen fortsatte dock bättre än min sammanfattning av bussfärden dit. Vi gick omkring på de smala gatorna fulla av affärer som är en blandning av fräscha hippa butiker med internationella märken och små stånd där gamla tanter säljer egenstickade strumpor och mössor. Vi fastnade länge och väl i antikhandlar där några glaslampor inhandlades. Pratade lite med de som jobbade i dessa butiker om de visste var deras produkter tillverkas. Det hade de ingen aning om, trots att de påstod att många av produkterna som inte var antika var egendesign. De undrade också vad jag gjorde här så jag förklarade översiktligt. Jag frågade om de visste vad Rättvis Handel (Fair Trade) var eller om de någonsin hade hört talas om det, det hade de inte. Vi pratade en stund om vad det stod för och vad det var, de tyckte det lät mycket intressant men hade ändå av någon underlig anledning svårt att koppla hur det kunde beröra deras egen verksamhet.
Vi åt lunch på en restaurang, Kalsang and Friends, som ägs av en Tibetansk familj. På väggarna hängde sedlar från många av världens alla länder, så även en svensk gammal tio-kronors sedel.
Gata i Mussoorie och en ko från en hantverksbutik som jag gärna hade fraktat med mig till Sverige då det skulle vara höjden av kitsch ha denna i vardagsrummet eller kanske på uteplatsen...
Tiokronorssedel som ger lite nostalgi, Mery-Rani och jag, urval av fint uppradade gatuhundar.
Vi tog en taxi hem för att undvika illamående på hemvägen. Det gäller att veta hur mycket som är normalpris för såväl varor som tjänster i Indien, då annars det gärna läggs på minst det dubbla. Jag hade tidigare förhört Kalsang på hur mycket som var rimligt att betala för en taxi tillbaka hem till Rajpur. Med det priset som mål förhandlade jag med en taxichaufför som tillslut gav med oss för det (vanliga) priset. När jag betalt ville han dock inte alls lämna igen någon växel för det pris vi kommit överens om. Tre män satt baksätet och jag påpekade för chauffören att detta var inte alls vad som var sagt. Han spelade oförstående och gav mig en fjärdedel av vad jag skulle ha.
- Detta är ju inte heller vad vi kommit överens med, det vet du, propsade jag på.
Tillslut tog jag pengarna jag skulle ha ur hans hand och sa vilket pris vi faktiskt kommit överens om, han tittade snopet på mig och ett vilt liv utbröt i taxins baksäte där tre män tydligen misslyckats med förhandlingarna och fått sin resa för några rupies mer än oss.....
Jag önskade honom en fortsatt trevlig dag!
Taxifärd hem i dimman.
Grymt prutat och tufft att du såg till att du fick rätt växel tillbaka.
SvaraRaderaIntressant att få en berättelse om denna bit av Indien med.
Fortsätt din Fair Trade mission, när du åker från Indien är det ingen som inte hört talas om FT
/Dick
Härliga bilder och historier som vanligt. Tycker om ditt sätt att skriva och blogga, journalistiskt men personligt också.
SvaraRaderaHoppas att ovädret i tibet/indien/pakistan har inte varit så illa där du är.
Haha, ja rätt ska vara rätt!
SvaraRaderaSer det inte som en mission, låter kyrkligt, men är intressant att diskutera med folk från olika håll och framförallt såna som kan påverka en del själva!
Tack Rami!
Och nej, är några störtskurar men inget av den värre karaktären såsom det har varit i Pakistan, Kina och delar längre norrut i Indien.