Yongdon, 38, har arbetat på Dharamsala Paper Factory sedan 1995.
Ett tufft liv i Tibet
Yongdon växte upp i Kungpo i Tibet där han arbetade på fältet och med familjens djur, getter, får, yakar och dri. Någon skola gick han aldrig i. Familjen bestod av Yongdons föräldrar, fyra bröder och en syster. Pappan gick bort i Yongdons unga år på grund av cancer.
Huvudstadens Lhasas liv lockade då det "fanns mer att göra" för unga där. Han bestämde sig för att ta sig dit, efter fem dagar hade han nått sin destination. I Lhasa fanns en en farbror som jobbade som affärsman som hjälpte honom på plats.
- I Lhasa hade jag lite pengar genom att jag sålde smycken som hade gått i arv i min familj, säger han när jag frågar hur han försörjde sig.
Familjen visste om att han sålde smyckena men höll det hemligt för andra släktingar och bekanta då det inte anses bra att sälja dem och dessutom sålde han dem till ett väldigt lågt pris. Något jobb kunde han inte få då han inte hade någon tidigare yrkeserfarenhet och inte pratade kinesiska. Han försökte i butiker, nattklubbar och andra ställen men fick alltid avslag på grund av dessa anledningar.
Många unga i Lhasa har svårt att hitta arbete, hamnade i dåligt sällskap, drack, slogs och många hamnade i fängelse. Yongdon var inget undantag, han berättar om att han var strulig under tiden i Lhasa. Det blev mycket alkohol och slagsmål under de nära tre år jag befann mig i Lhasa, berättar han.
Han har ett flertal kortare fängelsevistelser bakom sig vilka sammanslaget är cirka en månad, inte på grund av politiska skäl utan på grund av "dålig livsstil", som han själv uttryckte det. Yongdons farbror befann sig främst i Beijing på grund av arbete och Yongdon var på egen hand i Lhasa.
- När jag ser tillbaka på tiden tänker jag att mitt dåliga beteende främst inte var mitt eget fel, jag var så ung och mitt blod så hett och utan någon äldre vägledning, säger han.
I fängelset berättar Yongdon om att han fick utstå misshandel i flera olika former upprepade gånger. Han berättar också att cellen var så liten att han inte kunde ligga ned, om mörkret som inföll då den sista ljusstumpen brann ut och inga mer tilldelades, och om hungern som växte sig allt starkare då det alltid fanns en ovisshet om de skulle få mat. Han berättar också om stanken i cellen då toalettbestyr gjordes i ett hörn av cellen och den växte sig tjock som en vägg då tio till femton personer delade cell. Jag frågar honom om rättegång för de brott han begått som handlade om misshandel, förargelseväckande beteende och liknande.
- Rättegång?, säger han frågande.
Någon sådan gavs aldrig och så var fallet för majoriteten av dem som satt av sin tid, ofta i ovisshet hur länge.
- När jag var ung hade jag stor tilltro till auktoriteter som polis och militär men efter jag suttit i fängelse så har jag ingen tilltro alls till dem och får hjärtklappning om jag ser dem. Jag tappade också min självkänsla och tilltro på mig själv, många av mina vänner var likadana, säger Yongdong när jag frågar hur fängelsetiden påverkat honom.
Hjälp över gränsen
Yangdon får frågan hur han tog initiativ och beslutet att fly till Indien.
- Det var min farbror som fick mig att ta mig till Indien. Han sa till mig "Du är ung, om du bara lever ditt liv såhär så har du alltid förlorat. Om du åker till Indien kan du träffa Dalai Lama och du kan också studera för att få ett bra arbete", förklarar Yongdon.
Yongdons farbror hjälpte honom med en kontakt av en nepalesisk man som han betalade 10 000 nepalesiska rupies för att få hjälp över bergen. Tolv dagar tog vandringen över de hissnande höga och kyliga nepalesiska bergen, tolv dagar med kyla, dålig sömn under träd i skogen och lite mat. Med det frågar jag honom om han var lättad över att nå Kathamndu.
- Nej, Kathmandu var hemskt! Jag upplevde det som hett, vägarna var mycket smala och människorna otrevliga. Vi kom till mottagningscentret för Tibetanska flyktingar där vi fick kläder, mat och resan till Indien betalt. Jag åkte tillsammans med ungefär 40 andra människor först till Delhi sen till Dharamsala, berättar Yongdon.
Ett nytt liv som flykting
När han kom till Dharamsala började han på Tibetan Transit School där utbildningen för de över 25 år gick. Numera är maxgränsen för hur länge de får utbilda sig där fem år men då var det tre år, han gick där ett år och fem månader.
- Jag trivdes först inte alls i Indien. Jag jämförde allt med Tibet och såg Tibet som lugnt och fridfullt i jämförelse med Indien. Det var en stor förändring för mig att komma till Indien, berättar Yongdon.
Yongdon förklarar att acklimatiseringen i det nya landet var jobbig. Klimatet och maten var annorlunda och han magrade mycket och hamnade på sjukhus i två månader för att återhämta sig. Han hade problem med magen och förklarar att alla syskonen i familjen hade haft problem med mask vilket kunde vara en bidragande orsak till
sjukdom. På sjukhuset fick han undersökas och fick medicin och blev därefter bättre.
Hans första arbete i Dharamsla laga mat åt munkarna i ett kloster, ett jobb som han behöll under fyra års tid. Engelska lärde han sig genom att studera på Yongling school i Dharamsala.
-Numera trivs jag väldigt bra i Indien och Dharamsala, jag kan prata både hindi och engelska så jag kan konversera med både turister och indier, jag har vant mig vid folket och kulturen, vilket jag från början upplevde som hinder, säger han med en säkerhet i rösten.
- Det är mycket lugnt i Indien. Tittar du på gatorna kan du se att affärsinnehavare ofta kan gå mellan varandra utan att någon vaktar butiken, det visar på en låg brottsligt, menar Yongdon.
Han vill återvända till Tibet men ser stora risker med det då han jobbat för exilregeringen och deltagit i demonstrationer.
- Med det i ryggen går man inte säker i Tibet, säger Yongdon.
Familjesituation
Yongdon träffade sin fru i Dharamsala och gifte sig 1998, de har tre barn, yngsta på två år och äldsta nio år. De två yngsta barnen går på en skola nära hemmet sex dagar i veckan och den äldsta bor på en internatskola. Alla i familjen är friska men hans fru hade tidigare problem med ögat då hon skadat det av en taggig buske under flykten från Tibet. Hon fick en gratis ögonoperation av en japansk läkare som hjälpte många av de nykomna tibetanerna. Alla från Yongdons syskon är kvar i Tibet i den by, Kungpo, där han också växte upp. Genom en släkting som flytt till England fick han telefonnummer och kontakt med sin familj i Tibet.
- Jag har uppfattat det som att situationen har förbättrats något sen jag var i Tibet, vi var då tvungna att jobba mycket hårt men ändå inte få ihop tillräckligt med mat för att bli mätta, förklarar han.
Arbetet på pappersfabriken i Dharamsala
Genom Tibetan Settlement Office fick han jobbet på pappersfabriken där han idag är managerns, Tsering Punthsoks högra hand. Yongdon jobbar främst med bokbindning men hjälper Tsering med det som behövs.
- Det har skett stora förändringar med mig sedan jag började arbeta här. Jag hade ständig oro om många olika saker i mitt liv och det yttrade sig både fysiskt och psykiskt, men nu är oron borta och jag känner en trygghet i mig själv, berättar Yongdon.
Yongdon tjänar 4542 INR i månaden, han anser inte att den är tillfredsställande. Frun jobbar som väverska och tjänar omkring 1500 INR i månaden. Han berättar att familjen bor relativt dyrt i men ser ingen mening att flytta då det är svårt att finna billigare i Dharamsala. Jag frågar honom vad han anser är en rättvis lön.
- Vad är en rättvis lön?...... Jag vet inte, jag har ingen lång utbildning så jag kan inte kräva så mycket, jag har heller inget certifikat från andra jobb jag haft eller erfarenheter, så med det sagt så kan jag inte kräva så mycket mer, säger han.
Yongdon är tillfreds med arbetsmiljön och tycker de har en bra sammanhållning arbetskamraterna emellan vilket han anser är väldigt viktigt. Han har inga planer på att byta jobb då han trivs väldigt bra och känner att han lärt sig mycket under sina år på arbetsplatsen.
- Jag har lärt mig mycket genom arbetet här, bokbindning, papperstillverkning, affärer och ekonomi, screen-printing, jag kan laga om det är något maskin eller el-fel och massa annat. Jag kan allt som behövs för att driva fabriken. Men framförallt känner jag att jag numera har ett mod och en trygghet, säger Yongdon.
Ett tufft liv i Tibet
Yongdon växte upp i Kungpo i Tibet där han arbetade på fältet och med familjens djur, getter, får, yakar och dri. Någon skola gick han aldrig i. Familjen bestod av Yongdons föräldrar, fyra bröder och en syster. Pappan gick bort i Yongdons unga år på grund av cancer.
Huvudstadens Lhasas liv lockade då det "fanns mer att göra" för unga där. Han bestämde sig för att ta sig dit, efter fem dagar hade han nått sin destination. I Lhasa fanns en en farbror som jobbade som affärsman som hjälpte honom på plats.
- I Lhasa hade jag lite pengar genom att jag sålde smycken som hade gått i arv i min familj, säger han när jag frågar hur han försörjde sig.
Familjen visste om att han sålde smyckena men höll det hemligt för andra släktingar och bekanta då det inte anses bra att sälja dem och dessutom sålde han dem till ett väldigt lågt pris. Något jobb kunde han inte få då han inte hade någon tidigare yrkeserfarenhet och inte pratade kinesiska. Han försökte i butiker, nattklubbar och andra ställen men fick alltid avslag på grund av dessa anledningar.
Många unga i Lhasa har svårt att hitta arbete, hamnade i dåligt sällskap, drack, slogs och många hamnade i fängelse. Yongdon var inget undantag, han berättar om att han var strulig under tiden i Lhasa. Det blev mycket alkohol och slagsmål under de nära tre år jag befann mig i Lhasa, berättar han.
Han har ett flertal kortare fängelsevistelser bakom sig vilka sammanslaget är cirka en månad, inte på grund av politiska skäl utan på grund av "dålig livsstil", som han själv uttryckte det. Yongdons farbror befann sig främst i Beijing på grund av arbete och Yongdon var på egen hand i Lhasa.
- När jag ser tillbaka på tiden tänker jag att mitt dåliga beteende främst inte var mitt eget fel, jag var så ung och mitt blod så hett och utan någon äldre vägledning, säger han.
I fängelset berättar Yongdon om att han fick utstå misshandel i flera olika former upprepade gånger. Han berättar också att cellen var så liten att han inte kunde ligga ned, om mörkret som inföll då den sista ljusstumpen brann ut och inga mer tilldelades, och om hungern som växte sig allt starkare då det alltid fanns en ovisshet om de skulle få mat. Han berättar också om stanken i cellen då toalettbestyr gjordes i ett hörn av cellen och den växte sig tjock som en vägg då tio till femton personer delade cell. Jag frågar honom om rättegång för de brott han begått som handlade om misshandel, förargelseväckande beteende och liknande.
- Rättegång?, säger han frågande.
Någon sådan gavs aldrig och så var fallet för majoriteten av dem som satt av sin tid, ofta i ovisshet hur länge.
- När jag var ung hade jag stor tilltro till auktoriteter som polis och militär men efter jag suttit i fängelse så har jag ingen tilltro alls till dem och får hjärtklappning om jag ser dem. Jag tappade också min självkänsla och tilltro på mig själv, många av mina vänner var likadana, säger Yongdong när jag frågar hur fängelsetiden påverkat honom.
Hjälp över gränsen
Yangdon får frågan hur han tog initiativ och beslutet att fly till Indien.
- Det var min farbror som fick mig att ta mig till Indien. Han sa till mig "Du är ung, om du bara lever ditt liv såhär så har du alltid förlorat. Om du åker till Indien kan du träffa Dalai Lama och du kan också studera för att få ett bra arbete", förklarar Yongdon.
Yongdons farbror hjälpte honom med en kontakt av en nepalesisk man som han betalade 10 000 nepalesiska rupies för att få hjälp över bergen. Tolv dagar tog vandringen över de hissnande höga och kyliga nepalesiska bergen, tolv dagar med kyla, dålig sömn under träd i skogen och lite mat. Med det frågar jag honom om han var lättad över att nå Kathamndu.
- Nej, Kathmandu var hemskt! Jag upplevde det som hett, vägarna var mycket smala och människorna otrevliga. Vi kom till mottagningscentret för Tibetanska flyktingar där vi fick kläder, mat och resan till Indien betalt. Jag åkte tillsammans med ungefär 40 andra människor först till Delhi sen till Dharamsala, berättar Yongdon.
Ett nytt liv som flykting
När han kom till Dharamsala började han på Tibetan Transit School där utbildningen för de över 25 år gick. Numera är maxgränsen för hur länge de får utbilda sig där fem år men då var det tre år, han gick där ett år och fem månader.
- Jag trivdes först inte alls i Indien. Jag jämförde allt med Tibet och såg Tibet som lugnt och fridfullt i jämförelse med Indien. Det var en stor förändring för mig att komma till Indien, berättar Yongdon.
Yongdon förklarar att acklimatiseringen i det nya landet var jobbig. Klimatet och maten var annorlunda och han magrade mycket och hamnade på sjukhus i två månader för att återhämta sig. Han hade problem med magen och förklarar att alla syskonen i familjen hade haft problem med mask vilket kunde vara en bidragande orsak till
sjukdom. På sjukhuset fick han undersökas och fick medicin och blev därefter bättre.
Hans första arbete i Dharamsla laga mat åt munkarna i ett kloster, ett jobb som han behöll under fyra års tid. Engelska lärde han sig genom att studera på Yongling school i Dharamsala.
-Numera trivs jag väldigt bra i Indien och Dharamsala, jag kan prata både hindi och engelska så jag kan konversera med både turister och indier, jag har vant mig vid folket och kulturen, vilket jag från början upplevde som hinder, säger han med en säkerhet i rösten.
- Det är mycket lugnt i Indien. Tittar du på gatorna kan du se att affärsinnehavare ofta kan gå mellan varandra utan att någon vaktar butiken, det visar på en låg brottsligt, menar Yongdon.
Han vill återvända till Tibet men ser stora risker med det då han jobbat för exilregeringen och deltagit i demonstrationer.
- Med det i ryggen går man inte säker i Tibet, säger Yongdon.
Familjesituation
Yongdon träffade sin fru i Dharamsala och gifte sig 1998, de har tre barn, yngsta på två år och äldsta nio år. De två yngsta barnen går på en skola nära hemmet sex dagar i veckan och den äldsta bor på en internatskola. Alla i familjen är friska men hans fru hade tidigare problem med ögat då hon skadat det av en taggig buske under flykten från Tibet. Hon fick en gratis ögonoperation av en japansk läkare som hjälpte många av de nykomna tibetanerna. Alla från Yongdons syskon är kvar i Tibet i den by, Kungpo, där han också växte upp. Genom en släkting som flytt till England fick han telefonnummer och kontakt med sin familj i Tibet.
- Jag har uppfattat det som att situationen har förbättrats något sen jag var i Tibet, vi var då tvungna att jobba mycket hårt men ändå inte få ihop tillräckligt med mat för att bli mätta, förklarar han.
Arbetet på pappersfabriken i Dharamsala
Genom Tibetan Settlement Office fick han jobbet på pappersfabriken där han idag är managerns, Tsering Punthsoks högra hand. Yongdon jobbar främst med bokbindning men hjälper Tsering med det som behövs.
- Det har skett stora förändringar med mig sedan jag började arbeta här. Jag hade ständig oro om många olika saker i mitt liv och det yttrade sig både fysiskt och psykiskt, men nu är oron borta och jag känner en trygghet i mig själv, berättar Yongdon.
Yongdon tjänar 4542 INR i månaden, han anser inte att den är tillfredsställande. Frun jobbar som väverska och tjänar omkring 1500 INR i månaden. Han berättar att familjen bor relativt dyrt i men ser ingen mening att flytta då det är svårt att finna billigare i Dharamsala. Jag frågar honom vad han anser är en rättvis lön.
- Vad är en rättvis lön?...... Jag vet inte, jag har ingen lång utbildning så jag kan inte kräva så mycket, jag har heller inget certifikat från andra jobb jag haft eller erfarenheter, så med det sagt så kan jag inte kräva så mycket mer, säger han.
Yongdon är tillfreds med arbetsmiljön och tycker de har en bra sammanhållning arbetskamraterna emellan vilket han anser är väldigt viktigt. Han har inga planer på att byta jobb då han trivs väldigt bra och känner att han lärt sig mycket under sina år på arbetsplatsen.
- Jag har lärt mig mycket genom arbetet här, bokbindning, papperstillverkning, affärer och ekonomi, screen-printing, jag kan laga om det är något maskin eller el-fel och massa annat. Jag kan allt som behövs för att driva fabriken. Men framförallt känner jag att jag numera har ett mod och en trygghet, säger Yongdon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar