Hedersgäst eller bihang?

Hej!

Idag har jag, Wanchuk Gyalpo, Dhondup Dolma och inte för att förglömma vår skicklige chaufför, Tamdin Tsering, varit på utflykt. Målet för dagen var tre Tibetanska kolonier.


T.v Längs slingriga leriga vägar tog vi oss till den Tibetanska kolonin Sataun. Mitten: Skylten för kontoret till bosättningen där Yeshi Chodon arbetar och t.h. är chauffören, Tamdin Tsering vid kolonins bergssluttning.

Den första kolonin, Sataun, ligger avlägset i en bergssluttning. Tanken med kolonin var att man skulle starta upp industriarbete i form av kalkstensbrytning. Projektet höll däremot inte så länge och industrin är nu nedlagd för Tibetanernas del, men bedrivs till viss del av Indier intill kolonin.

Vi fick ett varmt välkomnande av Yeshi Chodon som är settlement officer i kolonin, tillsatt av den exiltibetanska regeringen. I kolonin har det placerats närmre 100 stycken mangoträd för ungefär tre år sedan. Tillsammans med Yeshi och en indisk man som tar hand om träden gick vi runt för att se hur de klarat sig. Wangchuk var inte helt nöjda med dem då vissa var uttorkade och många inte hade växt som de skulle gjort, detta är ett ämne som har har stor kunskap om med sin agronom bakgrund.


T.v. Wangchuk inspekterar mangoträd, Mitten Yeshi Chodon settlement officer, T.h. Dondhup tar kort på några av de som får äldrestöd av IM.

Kolonin känns lite öde, det är registrerat att det bor cirka 200 i kolonin men ungefär 100 uppskattas bo där i realiteten. Det finns ingen skola i kolonin och det fanns tidigare ett mattväveri som upprättades 1998 men lades ned bara ett par år efteråt. Fyra av de äldre i kolonin får ekonomiskt stöd av IM, av dessa fanns tre av dem på plats när vi besökte kolonin. Dhondup Dolma, som är ansvarig för IM:s sponsringsprogram, fotade dem för att kunna ha en bild på alla de äldre som IM stödjer.

Tillsammans med Yeshi begav vi oss till nästa koloni, Puruwala. Där serverades en lunch på bosättningens kontor som nyligen byggt ett nytt tak finansierat av IM då det tidigare läckte mycket vid de kraftiga regnen som kommer med jämna mellanrum under monsunperioden. Wangchuk gick iväg med Tsering Wangdu för att titta på hantverkssektionen i kolonin medan jag, Dhondup och Yeshi gick till mangodlingar i kolonin. Även dessa odlingar är finansierade av IM. Mangosäsongen är just över och mangosarna (hur säger man mango i plural?) nedplockade. Dessa odlingar har ett par fler år på nacken än de i Sataun, de är cirka sju till tio år gamla.


Skylt utanför Puruwalas mangoodlingar, mangodlingarna med cirka sju till tio år på nacken och t.h. tillverkning av rökelser.

- Mangoträd ger frukt och därmed avkastning relativt snabbt, inom tre till fyra år bär de frukt, förklarar Wangchuk varför man valt just mangoträd i odlingarna.


Wangchuks vän som jag tyvärr inte har namnet på, jag, Wangchuk, Dhondup.

Från Puruwala bar det av till den slutgiltiga destinationen, bosättningen Paonta. Där träffade vi Karma Dolma, en stark kvinna med bestämda åsikter och vilja. Vi gick runt i kolonin och tittade på tillverkning av äggnudlar och rökelser i olika lokaler. Därefter fikade vi i bosättningens munkkloster tillsammans med en munkarna som är vän med Wangchuk. Vi blev ständigt uppassade av några andra av munkarna, såpass att vi fick börja hålla för muggar och glas för att de inte skulle hälla i mer när vi smuttat på innehållet och druckit otaliga mängder vätska. I klostret fanns även en treårig munk. Han höll stadigt i handen på en av de äldre munkarna, som passade upp den lille efter dennes vilja.



Den lille kommer från nordöstra Indien där en del av munkarna hade besökt. Hans mamma hade det mycket illa ställt och svårt att försörja honom så hon bad munkarna ta sonen med sig. Enligt mitt sällskap är det vanligt att Tibetanska familjer, speciellt i de nordöstra regionerna, som inte har råd att försörja sina barn skickar dem till kloster. Där vet föräldrarna att de får mat, utbildning och uppfostras i den Tibetanska kulturen.

Wangchuk frågade den lille om han längtade hem.
- Nej!, svarade den lille bestämt.
- Trivs du här?, var nästa fråga från Wangchuk.
- Ja!, svarade den lille lika bestämt.

På kvällen åkte vi till den Tibetanska skolan i kolonin där det väntades kulturtävling av årskurs ett till sex. Vi var hedersgäster, även om både jag och Dhondup opponerade oss till det och menade på att det egentligen bara var Wangchuk som hade denna titel, men vi hakade på. När vi kom in applåderas det, hurrades och en soffa mitt i rummet med platsblommor som pynt runt om var avsatt för oss. På grund av vår placering och många ögon på oss ville jag inte kliva upp för att fota, vilket jag kan ångra lite nu, men det kändes helt enkelt inte passande i situationen.


Några av de fåtal bilder av rätt taskig kvalité jag fick med mig från vår hedersplats.

Barnen var väldigt duktiga men på grund av den ringa åldern så skedde en hel del felsteg som mest var roligt, även för deltagarna som skrattade om någon gjorde något misstag. Efter uppträdandena höll Wangchuk ett långt tal om IM:s SPARKE projekt som arbetar mot barnaga.

Vi serverades en sen middag i en av lärarnas villor, i bilen hem somnade både jag och Dhondup stundvis efter en lång dag.

Kontraster i vardagen

Mina senaste två veckor har min dygnsrytm varit att jag lagt mig runt 22.00-23 (vilket nästintill aldrig händer i Sverige) och vaknat vid 4-5 tiden på morgonen. Detta är inte en helt frivillig dygsnrytm utan har styrts av något helt annat.

På morgonen vaknar jag av något som låtit som galopperande hjord hästar på mitt tak. Sedan kommer gårdens två hundar springande utanför mitt fönster, ivrigt skällande och exalterade. Därefter kommer nattvakten och ofta Kalsang Lhadon som jobbar och bor på Shanti Niwas och skriker. Sen kastas det sten på taket som smattrar, detta efterföljs av att den galopperande hjorden styr sin kos i motsatt riktning.

Hjorden består inte av hästar utan av.....


Igår togs mangosarna ned från de flertalet mangoträden på Shanti Niwas vilket gjorde att min morgonprocedur inte upprepades. Jag har dock inte stört mig på det här utan mest sett det roliga i det hela, men ser ändå fram emot att inatt få en hel natts sömn!

Hur bedöma om en organisation är "rättvis"?

Det dyker upp många funderingar under min tid här kopplat till mitt volontäruppdrag. Mycket har jag funderat på hur man kan bedöma hur väl en organisation jobbar med de tio rättvis handel principerna. Det är mycket att hålla koll på, och även om några av organisationerna/grupperna är väldigt starkt kopplade i vissa principer kan de ha sina svagheter i andra, och som alla vet blir man inte starkare än sin svagaste länk. Det kan vara svårt att veta vad som ska prioriteras i arbetet och även att ha kunskap om hur saker bör förhålla sig.

Youdon arbetar nu främst med ett designprojekt, rättvisa löner samt att planera work-shop för hantverkarna om fair trade. Design är mycket viktigt, för ingen handel kan finnas utan en marknad för produkterna, hur bra organisationen än är på andra punkter. Angående rättvisa löner så är det också svårt att veta vad som är en "rättvis" lön. Det bör vara en lön som går att försörja sig själv och eventuella barn på. Många av organisationerna har låga löner men flertalet har också förmåner såsom gratis boende, vatten, el, barnens skolgång etcetera vilket gör att lönen kan vara låg men ändå vara tillräcklig för försörjning. Jag pratade med Wangchuk Gyalpo, idag angående löner och han nämnde att man sagt att lönen bör vara minst två dollar om dagen, det vill säga över en av de vanliga fattigdomsdefinitionerna. Jag och Youdon ska nästa vecka på en work-shop anordnat av Fair Trade Forum-India (FTF-I) angående rättvisa löner. Jag är ingen expert på löner och ekonomi och för att krångla till det ytterligare är jag relativt ny i landet och en annan valuta än vad jag är van vid. Jag ser det som en intressant utmaning och lärdom att vara med och ta del av hur tankegångarna går och även försöka ta reda på hur andra organisationer som jobbar med rättvis handel arbetar med löner.

Idag har jag suttit och läst genom "SFTMS Baseline Assessment Manual" (SFTS=Sustainable Fair Trade managment Systems) som är en ny (2009) internationell standard gjord av WFTO för certifiering av organisationer som arbetar med och mot Rättvis handels principer. Manualens huvudsyfte är att kunna utvärdera efterlevnaden av rättvis handels principer och kontinuerligt kunna identifiera områden som kan förbättras. I Indien har FTF-I valt ut tio organisationer till pilotprojekt för att se hur manualen fungerar i praktiken. Ett möte för avstämning var planerat i slutet av juli men kan ha blivit något uppskjutet enligt Youdon. Jag vet inte om andra länder och organisationer gjort något liknande med detta material, någon som vet?

Manualen är noga med att framhäva att bemötande gentemot organisationerna ska vara vänlig, rak och öppen och att det inte finns några rätt och fel utan detta ska kunna utgöra grunden för utvärdering och förbättringsförslag för organisationerna. De ger också förslag på metoder som kan användas:

• Förundersökning av organisationen och dess arbete med rättvis handel principerna.
  
• Organisationsdiagram där hierarkin i organisationen beskrivs och vilka och hur många anställda på vilka poster.
• Anställda och producent feed-back. Åsikter från anställda ska samlas in vilket kan göras genom intervjuer, formulär och enkäter som kan om de anställda önskar vara anonyma.
  
• Produktionsflödesdiagram för att kunna se produktionsprocessen från råmaterial till färdig produkt.
• En miljö-kartläggning där miljö- och hälsorisker identifieras där områden som vattenkonsumtion, hur avloppsvatten omhändertas, förvaring av kemikalier, energikonsumtion, avfallshantering, risker för förorening och olyckor ses som väsentligt.
• En samlad bedömning som kan göras efter ett poängsystem hur väl organisationen arbetar inom olika områden där förbättringsåtgärder, tidsram och vem som har ansvar tydligt framgår.

Metoden liknar ganska mycket ett miljöledningssystem och hur ett systematiskt arbetsmiljöarbete kan gå tillväga i Sverige, som jag är desto mer bekant med efter mina studier. Så länge detta används noggrant och det jobb som krävs läggs ned på detta så tror jag det kan vara ett bra verktyg för att kunna bedöma hur organisationerna jobbar. Kan materialet redovisas kan det ge en närhet och trygghet till konsumenterna att produkterna kommer från ett ställe som aktivt arbetar med dessa frågor!

Planer

Hej!
Idag ska vi, liksom vi var en kort sväng igår, på Tibetan Women Center här i Rajpur. Det är en organisation som har främst en lokal marknad där de säljer tibetanska mattor och förkläden. De som jobbar där är främst kvinnor men även en mindre andel män. De tibetanska familjer som bor i området förbinder sig att minst en i familjen ska jobba för Tibetan Women Center, och ibland är denne en man även om fokus är på kvinnor. IM stödjer organisationen på många olika sätt och har tidigare även sålt några av deras produkter.

Youdon har kontakt med en indisk designer som även har stor kunskap om tibetanska vävtekniker och liknande som kommer designa olika produkter som vissa av samarbetsorganisationerna ska producera.
Tibetan Women Center är en av dem som kommer delta i detta, blir spännande att se utvecklingen av det och vilket intresse det finns för produkterna!

Just nu håller vi även på att planera en resa i september till södra Indien. Planer vi har där är:

1. Delta i årsmötet med Fair Trade Forum -India (FTF-I) 11-13 september.
2. MESH är en av IM:s samarbetsorganisationer som också har en designerstudio, en av designerna från denna kommer befinna sig på en av MESH producentgrupper när vi är där så vi planerar också att ta del av det arbetet.
   
3. Besöka någon/några av de tibetanska kolonierna där man har ett sophanteringsprojekt. Är inte direkt kopplat till fair trade men däremot till IM. Projektet har ansetts lyckat och kan komma att ses som ett föregångsprojekt i området. Intressant att ta del av hur ett sådant projekt kan ta form här då sophanteringen oftast är bristande här....

Kobajs är inte längre något att bry sig om.

Fick ett utlåtande om mig av Yangzom idag, jag skrattar alldeles för mycket och jag måste koncentrera mig på att skratta i proportion till hur roligt saker är.

- Jag är inte rolig, sluta skratta! Hävdade hon, jag höll inte med.

Efter jobbet igår tågade jag, he-Kalsang, she-Kalsang (ja, vi har två Kalsang på kontoret) samt Yangzum mot Rajpur. Jag var i full färd med att koncentrerat äta mango. Det är en konst att äta mango utan att kladda alltför mycket och samtidigt få i sig frukten och kunna njuta av den. Wangchuk Gyalpo som är platschef här har tidigare citerat någon som sagt att "Mango är kungen av all frukt men inget kvinnor ska äta offentligt". Jag håller med, men i jämställdhetens namn vill jag ändra kvinnor till "någon". Mitt i mitt mangoätande trampade jag i en purfärskt kodynga. Jag skrek till och tyckte det var minst sagt otrevligt. He-Kalsang hade då ett väldigt långt utlägg om att kobajs var då inget man skulle tycka var äckligt. Kobajs är ändå något rent, luktar inte (?), är heligt och är faktiskt ett viktigt mycket bränsle och gödsel. Han berättade att hans mamma knådad kakor av kobajs dagligen med händerna för att elda, så lite kobajs på foten var ingen fara. Jag har accepterat min nya omgivning såpass mycket att jag godtog förklaringen och traskade iväg med min smutsiga fot till..

.....en tibetansk skola här i Rajpur och tittade på en tibetansk kulturtävling som var av hög klass med sång och dans. Barnen är uppdelade i fyra grupper som har en eller två lärare som ansvarar för undervisning och även i form av tibetansk kultur som sång och dans. Många av eleverna har nyligen skickats till Indien för att studera av sina föräldrar i Tibet, så många av dem pratar tibetanska dialekter som inte mina tibetanska jobbarkompisar förstår. En mängd olika dräkter, kostymer och klänningar finns för olika regioner men skiljer sig också mellan olika byar i samma region vilket gör scenen till en färgsprakande syn.

I många av danserna ingår det mycket stampande, för att använda någon annans ord:
- Det är ungefär som tibetansk steppdans!, förklarade min jobbarkompis Yangzom skrattande.
'
Kalsang Lhadon med Youdon Tserings dotter Yangdun var också på kulturtävlingen. Kalsang son var med i tävlingen bla som kinesisk militär.

Sångerna förstår jag inte mycket av men de är mycket vackra och många handlar om situationen i Tibet. Ett skådespel som skiljde sig markant från vad som kan ses på svenska skolors uppträdande var ett där några av eleverna spelade tibetanska fångar som blev misshandlade av kinesisk militär....

Youdons och min gemensamma blogg!

Hej!
Försökt ladda upp bilder och text de senaste dagarna men tyvärr är inte elen och därmed inte internet helt tillförlitligt här så får ta det som det kommer. Vill förtydliga att detta är min blogg som bara jag skriver på, på IM:s hemsida står det att även mina nepalesiska, indiska och tibetanska kollegor kommer bidra med material vilket inte stämmer.

Däremot har jag och min kollega, Youdon Tsering, som är IM:s rättvis handel koordinator skapat en blogg på engelska som i skriver på tillsammans! Tanken är att den ska innehålla blandat material om de producenter IM samarbetar med, intervjuer, aktuella projekt, intressanta länkar relaterat till fair trade etc. Youdon har planer på att fortsätta skriva på bloggen efter mina fyra månader här men tror det är bra med feed-back och kommentarer på den då det gör att det blir roligare och mer motiverat att skriva, så välkommen med det!

Adressen till den bloggen är:
http://www.im4fairtrade.blogspot.com/

Tältmästaren som blev en inbrytarkung!

Med hjälp av skruvmejsel, hammare och kofot tog vi oss in på kontoret denna fredagsmorgon.

Låset gick inte att få upp och alltfler av kontorets personal och andra som jobbar på Shanti Niwas samlades för att med gemensam kraft bryta upp ett fönster för att ta sig in på kontoret.

Lobsang Tsering (tent-master), Tsewang Rinzin (tailor), Tamding Tsering (driver), Guru Nyima (desk officer) and Dhondup Dolma (sponsorship secretary)jobbar med gemensamma krafter för att bryta upp fönstret till IM-SOIR´s kontor.



Lobsang Tsering fast besluten att ta sig in. Dolma hejar glatt på till framgången med ett uppbrutet fönster!

Tältmästaren som blev en inbrytarkung!

Kommentarer

Hej!

Fått frågan hur man lämnar kommentarer. Det gör man längst ned på inlägget och har man inget av de alternativen som finns att signera med kan man fylla i "Namn" alt "Anonymt". Tar gärna emot frågor och kommentarer, då vet jag om någon ens läser det jag skriver :P

/Lil´

Från jordbruk i Nepal till en vävstol i Indien

Jag och Dolly Devi på KKM:s leprakoloni i Dheradun, Noel Das som syns t.h. tolkade.

Dolly Devi är en av väverskorna på KKM i Dheradun. Hon växte upp på landet i Nepal och familjen försörjde sig som jordbrukare. Hon pratar nepalesiska och hindu och därför översätter en av de andra i kolonin som kan engelska konversationen mellan oss. Dollys familj bestod av hennes föräldrar, två bröder och en syster. Dolly har aldrig gått i någon skola utan jobbade hemma på gården med familjens djur och odling. När Dolly var i 15-årsåldern började hon få problem med sina händer, hon tappade känsel, de svullnade upp och blev stela. Lepra. Dollys pappa skickade henne från Nepal till släktingar i Punjab i Indien. Där fick hon behandling för sjukdomen i ungefär sex månader och sjukdomen kunde hållas i schack. Hennes familj och släktingar arrangerade ett äktenskap med en man som också drabbats av lepra. Han bodde och arbetade på KKM i Dheradun dit också Dolly flyttade för nu nästan 30 år sedan.

- Jag gillade stället på en gång när jag kom, berättar hon.

De första året jobbade Dolly med att tillverka tråd från bomull som sedan väverskorna använde i kolonin. Efter det lärdes hon att väva av de mer erfarna i kolonin och har sedan dess varit väverska. Dolly hade ingen annan yrkeserfarenhet än de sysslor som ingått på familjens gård, men hon lärde sig det nya jobbet allteftersom.

Dolly och hennes man har tre uppvuxna och numera utflyttade barn, KKM har en policy att barnen inte ska bo kvar i kolonin när de växt upp utan i så stor mån som möjligt skaffa sig arbete utanför kolonin. Hon har två döttrar varav en har gift sig och en son som fortsatt att studera efter sina tolv skolår. Dolly kan inte läsa eller säga sin egen ålder och kommer inte ihåg exakt när hon flyttade till KKM men det bör vara nästan 30 år sedan då hennes äldsta dotter är 27 år.

Dolly kliver vanligtvis upp vid 6-tiden för att förbereda frukost bestående av Chai (te) och bröd innan jobbet. Arbetet startar 7.30 eller 8.00 beroende på årstid, mitt på dagen är det en lunchrast på en och en halvtimma och arbetet avslutas mellan 16.30 till 17.30. Det är många äldre i kolonin och tempot liksom arbetstiderna är lite flexibelt beroende på vad de som bor och arbetar i kolonin klarar av.

- Jag trivs här och har allt jag behöver; boende, jobb, fickpengar, mat och barnens utbildning betald, säger Dolly.

Jag frågar henne om det finns några förbättringar hon skulle vilja se i kolonin eller om hon har några andra önskningar i sitt liv.

- Nej, vad skulle det vara? Min vävstol står där den står och jag har allt jag behöver, säger hon skrattande med en viss min av förvirring vad jag menar.

Jag frågar om hon ser sig stanna i kolonin även i framtiden och hon ler och ställer en öppen fråga;
- Var ska jag annars ta vägen?!

Text: Lilian Sahlin Foto: Youdon Tsering Översättning: Noel Das

En ung mans liv i en leprakoloni

Mukesh Lal vid en vävstol i Brahmapuris leprakoloni. Brahamapuri är en av KKM:s fyra leprakolonier som IM har samarbete med.

- Jag jobbade ute på fältet i min hemby där min familj jobbade med jordbruk, min arm började svullna upp. Jag uppsökte läkare men de sa inget om vad det kunde vara för fel, men de misstänkte lepra. Sen började jag få problem med min högra hand och tappa känseln. Jag åkte hit för att få en riktig undersökning och det konstaterades att jag hade lepra, börjar Mukesh Lal berätta om hur han hamnade på Brahmapuris leprakoloni som 16-åring.


Dondhup Dolma som jobbar för IM och Mukesh Lal med sin yngsta dotter. Mukesh visade oss runt i kolonin och presenterade oss för de äldre som får stöd av IM som Dhondup fotade.

Mukesh visade mig och Dondhup Dolma som jobbar på IM:s kontor runt i kolonin, vi tror till en början att han är son eller barnbarn till lepradrabbade i kolonin då det inte syns på honom att han haft lepra. Om man inte tittar noga på den högra hand som han ofta gömmer bakom sin vänstra. Det är bara den som blivit deformerad av lepran. Han har bott i leprakolonin i tio år och kom hit av egen vilja, efter sju års skolgång i hembyn, Theri. Han kände till kolonin då lepra funnits i släkten tidigare. Hans nu bortgångna morfar bott i kolonin en period tidigare, men återvänt till byn, Tehri, när Mukesh flyttade till kolonin. Fördelarna med att bo i leprakolonin är att han får medicin regelbundet och det finns en säkerhet och trygghet i att han vet om han skulle bli sämre så tar de hand om honom och för honom till sjukhus. Även att kolonin är en trygghet genom att kolonin är kombinerat boende, jobb och en gemenskap säger han är viktiga delar till varför han valt att stanna i kolonin.

- Jag mår mycket bättre nu och har också fått tillbaka en del av känseln i min hand, säger han.


Vävhallen på Brahmapuris leprakoloni där bland annat mattor, dukar och väskor vävs.

Mukesh är idag 26 år, gift och har två döttrar varav den äldre i 6-årsåldern går i skolan i Rishikesh cirka fyra kilometer bort. Den andra är bara två år och är hemma under dagarna och kommer då och då till Mukesh under tiden vi pratar och tittar blygt på mig. Hans fru har bott med honom i kolonin de senaste sex åren, hon har inte drabbats av lepra men har en hudsjukdom, leukodermi, som förändrar utseendet genom vita hudfläckar på grund av bortfall av pigment i huden. Hon jobbar som sömmerska i hemmet då 2-åringen är hemma. En annan uppgift hon har är att lägga om sår och ta hand om dem som behöver vård i kolonin.

En vanlig dag kliver Mukesh upp vid sex-tiden och gör läxor med den äldsta dottern innan skolan. Det finns tre skolbarn i kolonin som går i en regeringsfinansierad skola i Rishikesh. Ansvaret delas i kolonin att köra de cirka 30 minuterna det tar till skolan med motorcykel. Avgiften är 10 INR i månaden som betalas av dem själva. Efter barnen kommit till skolan börjar Mukesh att jobba. Han är lite allt-i-allo i kolonin. Han väver, färgar, tvättar bomull och ull och packar de färdiga produkterna och annat som behövs göras i kolonin. Genom att jag spenderade två dagar på Brahmapuris leprakoloni noterar jag att Mukesh verkar vara hjälpsam och ödmjuk och hjälper de som har behov av det i kolonin. Mukesh hade ingen yrkeserfarenhet innan han kom men har lärt sig olika arbetsuppgifter allteftersom.


Mukesh hjälper en av sina äldre arbetskollegor som har problem med sin vävstol.

Mukesh slutar jobba vid 19-tiden säger han, eller senast 19.30, rättar han. Det sex dagar i veckan, med söndag ledigt. Hans fritid går till att städa, ta hand om hemmet, leta och samla ved och självklart att ta hand om de två döttrarna. Han tjänar cirka 700 INR i månaden och hans fru cirka 650 INR. Men då betalas ingen hyra och mat förses till alla i kolonin genom ransonering en gång i månaden. El och vatten finns också tillgängligt som kolonin betalar.

När han får frågan om det är några förbättringar han skulle vilja se i kolonin eller i livet i övrigt ler han, lite liksom ett överrumplat barn som får önska sig vad han vill.

- Vi har alla drömmar men de uppfylls inte, säger han.

Jag insisterar att jag vill veta dessa ändå.

- Jag skulle vilja att mina barn hade en skola närmre då det är svårt att ta sig dit under monsuntiden då vägarna blir mycket dåliga, svarar han efter lite eftertänksamhet.

En annan väsentlig del är avsaknaden av toaletter i kolonin.

- Att det inte finns tillgängliga toaletter för alla är ett stort problem, vi går ut i djungeln, så det skulle också vara bra om det ordnades!


Brobygge över Gangnes (eller Mother Ganga som är betydligt vanligare benämning här) nedanför leprakolonin.

När Brahmapuri byggdes låg det avlägset från annan bebyggelse men under åren har det byggts mer och mer. Bebyggelsen kryper nu närmre och närmre inpå kolonin och just nu byggs en stor väg och en bro över Gangnes nedanför kolonin, och det finns redan sedan tidigare en stor trafikerad väg ovanför kolonin. Detta gör att platser de kan gå till för att uträtta toalettbehov blir mer och mer begränsade. Även om Mukesh trivs i kolonin är det tufft ibland bland annat på grund av den växande andelen äldre i kolonin som leder till ett ökat hjälpbehov. Han skulle därför som en tredje önskan vilja ha en resursperson som tar hand om de äldre. I dagsläget hjälps de yngre och de som är kapabla till med sådant som de behöver hjälp med, exempelvis handla från marknaden och samla in ved men det finns inte alltid den tid som behövs då det finns alltfler äldre i kolonin som behöver alltmer hjälp.

Mukesh har aldrig hört talas om rättvis handel och får betydelsen förklarad för sig. Jag frågar honom om han vet något om konsumenterna för KKM:s produkter.

- Jag tror vi exporterar mest till Tyskland, Italien och Frankrike, säger han med ett leende på läpparna och en viss tveksamhet i rösten.

Kommentar om lepra

Då jag raderat engelska inlägg och översatt till svenska försvann en del kommentarer, publicerar en av dem här istället:

Anonym sa...

Det finns inte resurser att bota lepra därborta antar jag? Lr är jag fel ute, när jag tänker att man kan bota det med medicinering? Har lite dålig koll får jag erkänna... Hemskt är det iaf!
Sköt om dig! Kram Johanna

Hej Johanna! Visst finns det medicinering, den är dessutom gratis numera (men bandage och annat runtomkring kan komma att kosta pengar) men det har vad jag förstått inte alltid varit så samt att många av dem som bor i leprakolonierna upptäckt sjukdomen såpass sent att de fått betydande men av den, vilket leder till isolering och stigmatisering. Första medicinen kom först på 1940-talet och två andra på 1980-talet. Man kan också operera ex fingrarna så att viss rörlighet fås samt att de inte är så krokiga, detta kan man söka bidrag för men då får det inte heller gått för långt. Numera har mina jobbarkompisar här också berättat att man försöker screena (upptäcka) sjukdomen i ett så tidigt stadie som möjligt, det bland annat genom att upprätta kliniker där man annonserar att man har en expert på "hudåkommor och hudbesvär" istället för att skylta med en doktor som är expert på lepra, då betydligt färre människor kommer.Det då ofta de första symptomen på lepra är vita hudfläckar vilket inte alla har kännedom om, sjukdomen kan då upptäckas i tid och personen få medicinering i tid. Lepra har minskat i Indien och de flesta i kolonierna har nu en relativt hög ålder. Förhoppningsvis kan den minska ännu mer och medicinera ytterliggare med att man upptäcker alltfler fall i ett tidigt stadie! /Lilian

söndag, juli 11, 2010

Fair Trade samarbete med leprakolonier

IM Fair Trade samarbetar med grupper som hjälper människor som annars kan ha en tuffare situation på den ordinarie arbetsmarknaden, bland annat ekonomiskt svaga människor som har drabbats av sjukdom eller har medfödda fysiska funktionshinder. KKM är en av dessa grupper.

Entrén och vävhallen på en av KKM:s leprakolonier, Brahmapuri leprosy rehabilitation center.

KKM är ett registrerat federationssamhälle där människor som drabbats av lepra (även under namnen spetälska och Hansens sjukdom) kan få en trygg tillvaro med ett paket av boende, mat, vård och arbete. KKM startades 1962 av tyskan Agnes Kunze som genom att starta upp en småskalig produktion av vävda hantverk hjälpa de som drabbats av lepra till hjälp till självhjälp. En vävhall med vävstolar, spinnrockar och annan utrustning införskaffades och verksamheten växte genom att det muntliga ordet spreds om kolonin där patienter kunde få hjälp med boende, arbete och vård. Många leprapatienter som fått vård på sjukhus kom ofta från fattiga förhållanden där det inte fanns en möjlighet att försörja sig och där sjukdomen blev ännu en börda för familjen. 1971 startades därför två nya kolonier för att tillgodose det ökade behovet.


Bramapuri leprosy rehabilitation center är en av de fyra kolonierna under KKM, här är några av bostäderna. T.h är Mrs Gaina Devi som hämtar ved från skogen intill centret.

Huvudsyftet med KKM är att förse människor som drabbats av lepra rehabilitering genom utbildning av ett yrke och produktivt arbete. Vävning och arbete med textil valdes för att det ansågs som ett yrke som var fysiskt lämpligt då sjukdomen bland annat kan medföra känsel- och muskelbortfall och deformerade extremiteter. KKM består idag av fyra kolonier med sammanlagt cirka 160 boende.


Några av de äldre boende på Bramapuri leprakoloni som får ekonomiskt stöd av IM. Från vänster: Mrs Pyunli Devi, Mrs Gaina Devi, Mrs Gunda Devi och Mr Hira Singh.

IM:s samarbete med KKM sträcker sig långt tillbaka i tiden och förutom att köpa varor så bidrar IM med ekonomiskt stöd till de äldre i kolonierna och barnens skolgång. I KKM:s kolonier vävs det mattor, dukar, baby bärsjalar, väskor, överkast, kuddfodral och andra produkter relaterat till hemmet i ull och bomull. Tygpåsar och pappersprodukter tillverkas också. KKM färgar bomull och ull själva med färger som är azo-fria. Produkterna säljs till IM i Sverige men också till privatpersoner i som känner till KKM både via export men också på plats. KKM har nästintill ingen lokal marknad förutom de utländska privatpersoner och grupper som kommer till kolonierna.

KKM har en styrelse med ungefär 20 medlemmar som träffas en till två gånger per år. Varje koloni har en vald gruppledare och en chef för produktionen som träffar den övergripande ledningen två gånger per månad för att planera produktionen, ventilera åsikter och lösa eventuella problem.


Matransonering som sker en gång i månaden.

Leprakolonier har inte funnits i Sverige sedan 1947, det vill säga inte under min livstid. För mig som en ung svensk som också arbetat med människor med olika fysiska och psykiska funktionshinder kan jag känna att det känns underligt att sammanföra dessa människor i en koloni, som kan ytterligare öka stigmat och den utanförskap som sjukdomen medför. Människorna som bor i kolonin och har fått sin behandling bär inte ens längre på smittan. Men med det stigmat som sjukdomen för med sig gör att kolonierna har en naturlig plats här för människor som har svårigheter att finna en annan plats i samhället. Numera får leprapatienter gratis medicinering och flera hälsoinstanser har upprättats för att upptäcka sjukdomen i tid vilket gör att behandlingen är mer effektiv och synliga men kan ofta undvikas. Lepra minskar i Indien men den officiella incidensen (andelen ny fall) är fortfarande 0.88 per 10 000 personer (2006, WHO). Behovet av leprakolonierna har minskat i takt med den minskande uppkomsten av nya fall. Förhoppningsvis kan en minskad incidens, en tidig screening och effektiv behandling av sjukdomen medföra att leprakolonierna inte kommer behövas i framtiden.