Mukesh Lal vid en vävstol i Brahmapuris leprakoloni. Brahamapuri är en av KKM:s fyra leprakolonier som IM har samarbete med.
- Jag jobbade ute på fältet i min hemby där min familj jobbade med jordbruk, min arm började svullna upp. Jag uppsökte läkare men de sa inget om vad det kunde vara för fel, men de misstänkte lepra. Sen började jag få problem med min högra hand och tappa känseln. Jag åkte hit för att få en riktig undersökning och det konstaterades att jag hade lepra, börjar Mukesh Lal berätta om hur han hamnade på Brahmapuris leprakoloni som 16-åring.
Dondhup Dolma som jobbar för IM och Mukesh Lal med sin yngsta dotter. Mukesh visade oss runt i kolonin och presenterade oss för de äldre som får stöd av IM som Dhondup fotade.
Mukesh visade mig och Dondhup Dolma som jobbar på IM:s kontor runt i kolonin, vi tror till en början att han är son eller barnbarn till lepradrabbade i kolonin då det inte syns på honom att han haft lepra. Om man inte tittar noga på den högra hand som han ofta gömmer bakom sin vänstra. Det är bara den som blivit deformerad av lepran. Han har bott i leprakolonin i tio år och kom hit av egen vilja, efter sju års skolgång i hembyn, Theri. Han kände till kolonin då lepra funnits i släkten tidigare. Hans nu bortgångna morfar bott i kolonin en period tidigare, men återvänt till byn, Tehri, när Mukesh flyttade till kolonin. Fördelarna med att bo i leprakolonin är att han får medicin regelbundet och det finns en säkerhet och trygghet i att han vet om han skulle bli sämre så tar de hand om honom och för honom till sjukhus. Även att kolonin är en trygghet genom att kolonin är kombinerat boende, jobb och en gemenskap säger han är viktiga delar till varför han valt att stanna i kolonin.
- Jag mår mycket bättre nu och har också fått tillbaka en del av känseln i min hand, säger han.
Vävhallen på Brahmapuris leprakoloni där bland annat mattor, dukar och väskor vävs.
Mukesh är idag 26 år, gift och har två döttrar varav den äldre i 6-årsåldern går i skolan i Rishikesh cirka fyra kilometer bort. Den andra är bara två år och är hemma under dagarna och kommer då och då till Mukesh under tiden vi pratar och tittar blygt på mig. Hans fru har bott med honom i kolonin de senaste sex åren, hon har inte drabbats av lepra men har en hudsjukdom, leukodermi, som förändrar utseendet genom vita hudfläckar på grund av bortfall av pigment i huden. Hon jobbar som sömmerska i hemmet då 2-åringen är hemma. En annan uppgift hon har är att lägga om sår och ta hand om dem som behöver vård i kolonin.
En vanlig dag kliver Mukesh upp vid sex-tiden och gör läxor med den äldsta dottern innan skolan. Det finns tre skolbarn i kolonin som går i en regeringsfinansierad skola i Rishikesh. Ansvaret delas i kolonin att köra de cirka 30 minuterna det tar till skolan med motorcykel. Avgiften är 10 INR i månaden som betalas av dem själva. Efter barnen kommit till skolan börjar Mukesh att jobba. Han är lite allt-i-allo i kolonin. Han väver, färgar, tvättar bomull och ull och packar de färdiga produkterna och annat som behövs göras i kolonin. Genom att jag spenderade två dagar på Brahmapuris leprakoloni noterar jag att Mukesh verkar vara hjälpsam och ödmjuk och hjälper de som har behov av det i kolonin. Mukesh hade ingen yrkeserfarenhet innan han kom men har lärt sig olika arbetsuppgifter allteftersom.
Mukesh hjälper en av sina äldre arbetskollegor som har problem med sin vävstol.
Mukesh slutar jobba vid 19-tiden säger han, eller senast 19.30, rättar han. Det sex dagar i veckan, med söndag ledigt. Hans fritid går till att städa, ta hand om hemmet, leta och samla ved och självklart att ta hand om de två döttrarna. Han tjänar cirka 700 INR i månaden och hans fru cirka 650 INR. Men då betalas ingen hyra och mat förses till alla i kolonin genom ransonering en gång i månaden. El och vatten finns också tillgängligt som kolonin betalar.
När han får frågan om det är några förbättringar han skulle vilja se i kolonin eller i livet i övrigt ler han, lite liksom ett överrumplat barn som får önska sig vad han vill.
- Vi har alla drömmar men de uppfylls inte, säger han.
Jag insisterar att jag vill veta dessa ändå.
- Jag skulle vilja att mina barn hade en skola närmre då det är svårt att ta sig dit under monsuntiden då vägarna blir mycket dåliga, svarar han efter lite eftertänksamhet.
En annan väsentlig del är avsaknaden av toaletter i kolonin.
- Att det inte finns tillgängliga toaletter för alla är ett stort problem, vi går ut i djungeln, så det skulle också vara bra om det ordnades!
Brobygge över Gangnes (eller Mother Ganga som är betydligt vanligare benämning här) nedanför leprakolonin.
När Brahmapuri byggdes låg det avlägset från annan bebyggelse men under åren har det byggts mer och mer. Bebyggelsen kryper nu närmre och närmre inpå kolonin och just nu byggs en stor väg och en bro över Gangnes nedanför kolonin, och det finns redan sedan tidigare en stor trafikerad väg ovanför kolonin. Detta gör att platser de kan gå till för att uträtta toalettbehov blir mer och mer begränsade. Även om Mukesh trivs i kolonin är det tufft ibland bland annat på grund av den växande andelen äldre i kolonin som leder till ett ökat hjälpbehov. Han skulle därför som en tredje önskan vilja ha en resursperson som tar hand om de äldre. I dagsläget hjälps de yngre och de som är kapabla till med sådant som de behöver hjälp med, exempelvis handla från marknaden och samla in ved men det finns inte alltid den tid som behövs då det finns alltfler äldre i kolonin som behöver alltmer hjälp.
Mukesh har aldrig hört talas om rättvis handel och får betydelsen förklarad för sig. Jag frågar honom om han vet något om konsumenterna för KKM:s produkter.
- Jag tror vi exporterar mest till Tyskland, Italien och Frankrike, säger han med ett leende på läpparna och en viss tveksamhet i rösten.
Dondhup Dolma som jobbar för IM och Mukesh Lal med sin yngsta dotter. Mukesh visade oss runt i kolonin och presenterade oss för de äldre som får stöd av IM som Dhondup fotade.
Mukesh visade mig och Dondhup Dolma som jobbar på IM:s kontor runt i kolonin, vi tror till en början att han är son eller barnbarn till lepradrabbade i kolonin då det inte syns på honom att han haft lepra. Om man inte tittar noga på den högra hand som han ofta gömmer bakom sin vänstra. Det är bara den som blivit deformerad av lepran. Han har bott i leprakolonin i tio år och kom hit av egen vilja, efter sju års skolgång i hembyn, Theri. Han kände till kolonin då lepra funnits i släkten tidigare. Hans nu bortgångna morfar bott i kolonin en period tidigare, men återvänt till byn, Tehri, när Mukesh flyttade till kolonin. Fördelarna med att bo i leprakolonin är att han får medicin regelbundet och det finns en säkerhet och trygghet i att han vet om han skulle bli sämre så tar de hand om honom och för honom till sjukhus. Även att kolonin är en trygghet genom att kolonin är kombinerat boende, jobb och en gemenskap säger han är viktiga delar till varför han valt att stanna i kolonin.
- Jag mår mycket bättre nu och har också fått tillbaka en del av känseln i min hand, säger han.
Vävhallen på Brahmapuris leprakoloni där bland annat mattor, dukar och väskor vävs.
Mukesh är idag 26 år, gift och har två döttrar varav den äldre i 6-årsåldern går i skolan i Rishikesh cirka fyra kilometer bort. Den andra är bara två år och är hemma under dagarna och kommer då och då till Mukesh under tiden vi pratar och tittar blygt på mig. Hans fru har bott med honom i kolonin de senaste sex åren, hon har inte drabbats av lepra men har en hudsjukdom, leukodermi, som förändrar utseendet genom vita hudfläckar på grund av bortfall av pigment i huden. Hon jobbar som sömmerska i hemmet då 2-åringen är hemma. En annan uppgift hon har är att lägga om sår och ta hand om dem som behöver vård i kolonin.
En vanlig dag kliver Mukesh upp vid sex-tiden och gör läxor med den äldsta dottern innan skolan. Det finns tre skolbarn i kolonin som går i en regeringsfinansierad skola i Rishikesh. Ansvaret delas i kolonin att köra de cirka 30 minuterna det tar till skolan med motorcykel. Avgiften är 10 INR i månaden som betalas av dem själva. Efter barnen kommit till skolan börjar Mukesh att jobba. Han är lite allt-i-allo i kolonin. Han väver, färgar, tvättar bomull och ull och packar de färdiga produkterna och annat som behövs göras i kolonin. Genom att jag spenderade två dagar på Brahmapuris leprakoloni noterar jag att Mukesh verkar vara hjälpsam och ödmjuk och hjälper de som har behov av det i kolonin. Mukesh hade ingen yrkeserfarenhet innan han kom men har lärt sig olika arbetsuppgifter allteftersom.
Mukesh hjälper en av sina äldre arbetskollegor som har problem med sin vävstol.
Mukesh slutar jobba vid 19-tiden säger han, eller senast 19.30, rättar han. Det sex dagar i veckan, med söndag ledigt. Hans fritid går till att städa, ta hand om hemmet, leta och samla ved och självklart att ta hand om de två döttrarna. Han tjänar cirka 700 INR i månaden och hans fru cirka 650 INR. Men då betalas ingen hyra och mat förses till alla i kolonin genom ransonering en gång i månaden. El och vatten finns också tillgängligt som kolonin betalar.
När han får frågan om det är några förbättringar han skulle vilja se i kolonin eller i livet i övrigt ler han, lite liksom ett överrumplat barn som får önska sig vad han vill.
- Vi har alla drömmar men de uppfylls inte, säger han.
Jag insisterar att jag vill veta dessa ändå.
- Jag skulle vilja att mina barn hade en skola närmre då det är svårt att ta sig dit under monsuntiden då vägarna blir mycket dåliga, svarar han efter lite eftertänksamhet.
En annan väsentlig del är avsaknaden av toaletter i kolonin.
- Att det inte finns tillgängliga toaletter för alla är ett stort problem, vi går ut i djungeln, så det skulle också vara bra om det ordnades!
Brobygge över Gangnes (eller Mother Ganga som är betydligt vanligare benämning här) nedanför leprakolonin.
När Brahmapuri byggdes låg det avlägset från annan bebyggelse men under åren har det byggts mer och mer. Bebyggelsen kryper nu närmre och närmre inpå kolonin och just nu byggs en stor väg och en bro över Gangnes nedanför kolonin, och det finns redan sedan tidigare en stor trafikerad väg ovanför kolonin. Detta gör att platser de kan gå till för att uträtta toalettbehov blir mer och mer begränsade. Även om Mukesh trivs i kolonin är det tufft ibland bland annat på grund av den växande andelen äldre i kolonin som leder till ett ökat hjälpbehov. Han skulle därför som en tredje önskan vilja ha en resursperson som tar hand om de äldre. I dagsläget hjälps de yngre och de som är kapabla till med sådant som de behöver hjälp med, exempelvis handla från marknaden och samla in ved men det finns inte alltid den tid som behövs då det finns alltfler äldre i kolonin som behöver alltmer hjälp.
Mukesh har aldrig hört talas om rättvis handel och får betydelsen förklarad för sig. Jag frågar honom om han vet något om konsumenterna för KKM:s produkter.
- Jag tror vi exporterar mest till Tyskland, Italien och Frankrike, säger han med ett leende på läpparna och en viss tveksamhet i rösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar