Entrén och vävhallen på en av KKM:s leprakolonier, Brahmapuri leprosy rehabilitation center.
KKM är ett registrerat federationssamhälle där människor som drabbats av lepra (även under namnen spetälska och Hansens sjukdom) kan få en trygg tillvaro med ett paket av boende, mat, vård och arbete. KKM startades 1962 av tyskan Agnes Kunze som genom att starta upp en småskalig produktion av vävda hantverk hjälpa de som drabbats av lepra till hjälp till självhjälp. En vävhall med vävstolar, spinnrockar och annan utrustning införskaffades och verksamheten växte genom att det muntliga ordet spreds om kolonin där patienter kunde få hjälp med boende, arbete och vård. Många leprapatienter som fått vård på sjukhus kom ofta från fattiga förhållanden där det inte fanns en möjlighet att försörja sig och där sjukdomen blev ännu en börda för familjen. 1971 startades därför två nya kolonier för att tillgodose det ökade behovet.
Bramapuri leprosy rehabilitation center är en av de fyra kolonierna under KKM, här är några av bostäderna. T.h är Mrs Gaina Devi som hämtar ved från skogen intill centret.
Huvudsyftet med KKM är att förse människor som drabbats av lepra rehabilitering genom utbildning av ett yrke och produktivt arbete. Vävning och arbete med textil valdes för att det ansågs som ett yrke som var fysiskt lämpligt då sjukdomen bland annat kan medföra känsel- och muskelbortfall och deformerade extremiteter. KKM består idag av fyra kolonier med sammanlagt cirka 160 boende.
Några av de äldre boende på Bramapuri leprakoloni som får ekonomiskt stöd av IM. Från vänster: Mrs Pyunli Devi, Mrs Gaina Devi, Mrs Gunda Devi och Mr Hira Singh.
IM:s samarbete med KKM sträcker sig långt tillbaka i tiden och förutom att köpa varor så bidrar IM med ekonomiskt stöd till de äldre i kolonierna och barnens skolgång. I KKM:s kolonier vävs det mattor, dukar, baby bärsjalar, väskor, överkast, kuddfodral och andra produkter relaterat till hemmet i ull och bomull. Tygpåsar och pappersprodukter tillverkas också. KKM färgar bomull och ull själva med färger som är azo-fria. Produkterna säljs till IM i Sverige men också till privatpersoner i som känner till KKM både via export men också på plats. KKM har nästintill ingen lokal marknad förutom de utländska privatpersoner och grupper som kommer till kolonierna.
KKM har en styrelse med ungefär 20 medlemmar som träffas en till två gånger per år. Varje koloni har en vald gruppledare och en chef för produktionen som träffar den övergripande ledningen två gånger per månad för att planera produktionen, ventilera åsikter och lösa eventuella problem.
Matransonering som sker en gång i månaden.
Leprakolonier har inte funnits i Sverige sedan 1947, det vill säga inte under min livstid. För mig som en ung svensk som också arbetat med människor med olika fysiska och psykiska funktionshinder kan jag känna att det känns underligt att sammanföra dessa människor i en koloni, som kan ytterligare öka stigmat och den utanförskap som sjukdomen medför. Människorna som bor i kolonin och har fått sin behandling bär inte ens längre på smittan. Men med det stigmat som sjukdomen för med sig gör att kolonierna har en naturlig plats här för människor som har svårigheter att finna en annan plats i samhället. Numera får leprapatienter gratis medicinering och flera hälsoinstanser har upprättats för att upptäcka sjukdomen i tid vilket gör att behandlingen är mer effektiv och synliga men kan ofta undvikas. Lepra minskar i Indien men den officiella incidensen (andelen ny fall) är fortfarande 0.88 per 10 000 personer (2006, WHO). Behovet av leprakolonierna har minskat i takt med den minskande uppkomsten av nya fall. Förhoppningsvis kan en minskad incidens, en tidig screening och effektiv behandling av sjukdomen medföra att leprakolonierna inte kommer behövas i framtiden.
KKM är ett registrerat federationssamhälle där människor som drabbats av lepra (även under namnen spetälska och Hansens sjukdom) kan få en trygg tillvaro med ett paket av boende, mat, vård och arbete. KKM startades 1962 av tyskan Agnes Kunze som genom att starta upp en småskalig produktion av vävda hantverk hjälpa de som drabbats av lepra till hjälp till självhjälp. En vävhall med vävstolar, spinnrockar och annan utrustning införskaffades och verksamheten växte genom att det muntliga ordet spreds om kolonin där patienter kunde få hjälp med boende, arbete och vård. Många leprapatienter som fått vård på sjukhus kom ofta från fattiga förhållanden där det inte fanns en möjlighet att försörja sig och där sjukdomen blev ännu en börda för familjen. 1971 startades därför två nya kolonier för att tillgodose det ökade behovet.
Bramapuri leprosy rehabilitation center är en av de fyra kolonierna under KKM, här är några av bostäderna. T.h är Mrs Gaina Devi som hämtar ved från skogen intill centret.
Huvudsyftet med KKM är att förse människor som drabbats av lepra rehabilitering genom utbildning av ett yrke och produktivt arbete. Vävning och arbete med textil valdes för att det ansågs som ett yrke som var fysiskt lämpligt då sjukdomen bland annat kan medföra känsel- och muskelbortfall och deformerade extremiteter. KKM består idag av fyra kolonier med sammanlagt cirka 160 boende.
Några av de äldre boende på Bramapuri leprakoloni som får ekonomiskt stöd av IM. Från vänster: Mrs Pyunli Devi, Mrs Gaina Devi, Mrs Gunda Devi och Mr Hira Singh.
IM:s samarbete med KKM sträcker sig långt tillbaka i tiden och förutom att köpa varor så bidrar IM med ekonomiskt stöd till de äldre i kolonierna och barnens skolgång. I KKM:s kolonier vävs det mattor, dukar, baby bärsjalar, väskor, överkast, kuddfodral och andra produkter relaterat till hemmet i ull och bomull. Tygpåsar och pappersprodukter tillverkas också. KKM färgar bomull och ull själva med färger som är azo-fria. Produkterna säljs till IM i Sverige men också till privatpersoner i som känner till KKM både via export men också på plats. KKM har nästintill ingen lokal marknad förutom de utländska privatpersoner och grupper som kommer till kolonierna.
KKM har en styrelse med ungefär 20 medlemmar som träffas en till två gånger per år. Varje koloni har en vald gruppledare och en chef för produktionen som träffar den övergripande ledningen två gånger per månad för att planera produktionen, ventilera åsikter och lösa eventuella problem.
Matransonering som sker en gång i månaden.
Leprakolonier har inte funnits i Sverige sedan 1947, det vill säga inte under min livstid. För mig som en ung svensk som också arbetat med människor med olika fysiska och psykiska funktionshinder kan jag känna att det känns underligt att sammanföra dessa människor i en koloni, som kan ytterligare öka stigmat och den utanförskap som sjukdomen medför. Människorna som bor i kolonin och har fått sin behandling bär inte ens längre på smittan. Men med det stigmat som sjukdomen för med sig gör att kolonierna har en naturlig plats här för människor som har svårigheter att finna en annan plats i samhället. Numera får leprapatienter gratis medicinering och flera hälsoinstanser har upprättats för att upptäcka sjukdomen i tid vilket gör att behandlingen är mer effektiv och synliga men kan ofta undvikas. Lepra minskar i Indien men den officiella incidensen (andelen ny fall) är fortfarande 0.88 per 10 000 personer (2006, WHO). Behovet av leprakolonierna har minskat i takt med den minskande uppkomsten av nya fall. Förhoppningsvis kan en minskad incidens, en tidig screening och effektiv behandling av sjukdomen medföra att leprakolonierna inte kommer behövas i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar