Fair Trade volontär; handel som en hjälp till självhjälp: Tibetan Women Center

Tibetan Women Center (TWC) är en NGO som bildades av Tibetan Women Association 1965. IM har haft kontakt med organisationen sedan 1974-1975. Huvudsyftet är att:

Bevara och främja Tibetanskt hantverk och kultur.
Förse Tibetanska kvinnor (familjer) med ett uppehälle med en god levnadsstandard.
Träna och utbilda Tibetaner i hantverksyrken, främst unga och änkor och grupper som är arbetslösa och kan ha det svårt på arbetsmarknaden.
Generera arbetstillfällen.
Förse de anställdas barn med utbildningsmöjligheter och stöd.
Ge stöd till de som pensioneras i form av boende och vårdmöjligheter m.m.

Ngodup Waser och jag diskuterar hur rättvis handel principerna kan appliceras på TWC och vilka förbättringar som identifierats finnas ett behov för.

Målet är att ge Tibetanska flyktingar ett lyft genom rehabilitering och socioekonomisk stöd. Mattvävningen är en viktig del av den Tibetanska kulturen och tekniker har gått i arv från generation till generation. Ngodup Waser är manager på TWC sen December 2009 och är tillsatt av den exiltibetanska regeringen i Dharamsala. TWC har främst en lokal marknad där de säljer Tibetanska mattor och förkläden men exporterar även en del till IM i Sverige emellanåt. De har även en del internationella privata kunder och en butik i Rajpur där deras produkter och andra Tibetanska varor säljs.
- Vi har inte bara lyckats bevara vårt kulturarv utan också lyckats med att dela det med andra länder, säger Ngodup Waser med en viss stolthet i rösten.

Ngodup Waser liksom tre av hans kollegor har deltagit i IM:s work-shop om rättvis handel och jag upplever honom som mycket entusiastisk inför att vara en del av rättvis handelsrörelsen.
- Vi har ett ansvar att jobba efter principerna och arbeta aktivt mot dessa, både gentemot de anställda men också gentemot våra kunder, säger han och tar fram ett papper.

Ngodup Waser med rättvis handel principerna översatt till tibetanska och en utvärdering om hur centret arbetar med principerna och hur de kan förbättra sig.

Pappret är en översättning av de tio principerna från engelska till tibetanska, så att även de som inte kan engelska ska kunna förstå vad det handlar om, förklarar Ngodup Waser. Han är den enda som vi träffat på hitintills som har gjort en utvärdering av organisationen med rättvis handel principerna som grund. Där har områden som behöver förbättras identifierats som handlar om arbetarnas villkor och arbetssituation. Några förbättringar som gjorts är att det satts in mer belysning, nya verktyg har köpts in och tak och golv har renoverats.
- Det är vad vi kunnat finansiera hitintills, men det finns många åtgärder på min lista, det är ju ändå ganska nyligen vi börjat arbeta utifrån principerna, säger Ngodup Waser.
Han också gjort flödesdiagram över centrets produktion. TWC:s väggar, både på Ngodup Wasers kontor och inne i vävhallen sitter affischer om rättvis handel från FTF-I uppe.

Två av de flertalet affischer på TWC om rättvis handel.

Centret har fokus på att ge arbete och utbildning till kvinnor men cirka tio procent av personalen på cirka 70 personer är män. Jag reagerar på att även män jobbar på ett kvinnocenter men får en förklaring på det. Centret fokuserar på kvinnor men familjerna som bor på den gata centret äger och förfogar förbinder sig att ha en familjemedlem som jobbar på centret, och ibland är det en man. Ofta har en kvinna ur hushållet börjat jobba på centret men sen har en make eller son börjat jobba på centret. Lönen för de anställda beror på kvalitén och svårigheten på designen men ligger vanligtvis mellan 1500 till 2000 INR per månad. De arbetar sex dagar veckan. Söndag respektive Tibetanska högtider är lediga. Arbetstiderna är vanligtvis två timmar i följd och därefter en rast för te eller lunch. Arbetsdagen börjar 8.30 och slutar 18.00. När jag frågar om förbättringar nämner Ngodup Waser att centret inte betalar för te eller lunch. Detta vore bra att göra både för hantverkarnas skull men produktiviteten skulle också troligtvis öka enligt Ngodup då hantverkarna går hem på sina raster och ofta stannar längre än den avsatta tiden. Det finns en mammaledighet på 40 dagar men kan förlängas om det behövs men den är inte betald, något liknande för pappor har Ngodup Waser aldrig hört talas om.

Toaletter delas i centrets samhälle och nya har just byggts och finansierats av exilregeringens hälsodepartement. Regelbundna möten hålls på centret och problem som uppkommit där är som tidigare Ngodup poängterat, att lönerna behövs höjas, samt att olika delar och hus som centret förvaltas behövs renoveras.
- Det är självklart åtgärder som vi måste jobba med och se över hur vi kan lösa och finansiera, säger han med ett tonfall som invaggar mig till en känsla att han brinner för att försöka lösa de problem som hörs från de som bor och arbetar inom centrets verksamhet.

Konkurrensen på att sälja mattor är hård men enligt Ngodup Waser klarar sig TWC ganska bra i konkurrensen genom att skicka mattor till försäljning i Dharamsala där marknaden är större.

De anställda bor gratis och får barnens skolgång betald, allt är finansierat genom centrets försäljning. Vatten finns gratis men det råder ganska ofta vattenbrist och därför har det ansökts pengar från den exiltibetanska regeringen om stöd till en större vattentank. El till boendet får de anställda betala till ett subventionerat pris. Centret har också barnvakt till de minsta barnen där föräldrarna bara betalar för fika som barnen får.

Ngodup Waser att centrets löner borde vara högre men det finns inte mycket marginal att öka den, för att öka inkomsten beger sig många av de anställda iväg under cirka tre månader om året för att sälja färdigsydda kläder vilket ger mer inkomst, med löner som centret inte kan mäta sig med. Centret är öppet för de som kan och vill jobba året om.

- Men de har ett boende som vi försöker att hålla en så hög standard vi kan på och många andra förmåner så de basala behoven ska alla kunna klara, säger Ngodup.